Från att en kyrka byggdes fram tills i dag har människorna samlats till gudstjänst i Gammelstad. Vid vistelsen i kyrkstugan tog man på sig sina bästa kläder. I Klädmodets variationer berättar historikern Lars Elenius om hur människorna i lulebygden klädde sig till vardags och till fest. Under självhushållningens tid vävde man själv tyget som man sydde kläder av. Ull var det självklara material man hade på gården, men man odlade också hampa. Linet importerade man däremot.

I klädernas formspråk och val av material signalerades också status och makt. Under ståndssamhällets tid var den sociala skiktningen starkt cementerad. Det fanns en föreställning om att adelsmannen, prästen och bonden tillhörde skilda grupper, där de lägre stånden skulle underordna sig de högre. Inget stånd fick överskrida sin plats i den sociala hierarkin genom att förhäva sig. Därför blev sidentyger och andra exklusiva tyger förbjudna att användas offentligt av de lägre stånden under 1600- och 1700-talet. De som överträdde förbudet fick sitta i fängelse ett antal dagar på vatten och bröd eller böta.

Industrialiseringen tillsammans med den billiga bomullen revolutionerade klädseln. Rallarna som byggde järnvägen till Malmfälten och till Luleå hade ingen möjlighet att sy upp kläder. De beställde efter från postorderföretag eller köpte kontant av handlare. Kvinnor i mejerier och på sjukhus började klä sig i vita kläder. Till Luleå stad flyttade företagare, bokhållare, hattmakare, hushållerskor och andra. Det borgerliga modet spred sig till kyrkstugorna i Gammelstad, till bönderna i byarna och arbetarna i städerna. I klädmodets förändring ser vi också samhället förändring.

Runt den medeltida kyrkan i Gammelstad växte tidigt fram en kyrkstad av små kyrkstugor som användes av bönderna under kyrkhelger och andra högtider. Kyrkplatsen var under medeltiden tätt omgiven av vatten vilket bidrog till att kyrkstugorna byggdes mycket tätt. Under medeltiden fanns därför topografiska likheter mellan kyrkstaden i Gammelstad och Gamla stan i Stockholm. I kyrkstugornas utformning ser vi den sekellånga dragkampen mellan individ och kollektiv. Var och en har alltid hittat sin egen estetiska lösning för sin kyrkstuga inom ramen för den gemensamma traditionen. Ett genomgående stildrag hos kyrkstugorna är de vita ytterdörrarna med sin påverkan från nyklassicismen. Där kan man spåra påverkan från kung Gustav III som efter sina resor i Italien starkt påverkade arkitekturen i Sverige. Under några decennier i början av 1600-talet fick staden Luleå stadsprivilegier på östra delen av kyrkplatsen. Det påverkade på ett genomgripande sätt den homogena medeltida kyrkstaden. För att ge plats åt nya rutmönstrade stadskvarter tvångsförflyttades de kyrkstugor som stod i vägen. Stora kringbyggda gårdar med bodar och ladugårdar tog deras plats. När staden flyttades till Luleås nuvarande plats flyttades också många av byggnaderna. De tomter som borgarna hade kvar lade grunden för det vi idag kallar kyrkbyn, medan kyrkans mark med kyrkstugorna kallas kyrkstaden. Förhållandet mellan de två har påverkat hur kyrkstaden utvecklades. Medan kyrkbyn moderniserats har kyrkstaden behållit sin medeltida karaktär.

Genom domstolsprotokoll, husförhörslängder och giftermålslängder för att rekonstrueras den samiska närvaron i Gammelstad och den nedre älvdalen. Ännu i mitten av 1800-talet talade många i befolkningen samiska, finska eller svenska. Vi får också följa det kollektiva minnet efter samiska bosättningar i byar som Rutvik, Alvik och Måttsund. Där finns platser som kallas Lappgärdan som minnen i landskapet efter samer som bott där. I boken sätts också den tidiga finskspråkiga befolkningen i kustområdet i ny belysning. Från 1900-talets historia beskrivs hur finska krigsbarn tumultartat fick lämna ett Finland i fullt krig med Sovjetunionen. De första krigsbarnen anlände 1942 och utplacerades i familjer. En del av dem blev också kvar efter kriget.

Landhöjningen efter istiden har påverkat det landskap som omger kyrkstaden i Gammelstad, som är ett världsarv. Fram till början av 1800-talet trodde forskarna att den sjunkande havsytan berodde på att Bibelns syndaflod drog sig tillbaka. Till dem hörde bl.a. Carl von Linne och Anders Celsius. Upptäckten av istiden gjorde att landskapet runt Gammelstad och Luleå kunde avläsas på ett nytt sätt. Landhöjningen påverkade det nuvarande världsarvet på ett påtagligt sätt. Staden flyttades från den medeltida kyrkplatsen 1649. Bönderna fick ny åkermark. Den uppgrundade Gammelstadsviken är i dag ett naturreservat som ingår i Natura 2000.

The aim is to trace how the ethnonym Kven and the interrelated imagination of Kvenland changed over time in Nordic political discourse from the Viking Age to the mid-eighteenth century. In the negotiations over fixed borders between Sweden, Denmark and Russia, recognition of ethnic groups played an important political role in legitimating the territorial claims of the states. It brought the history of ethnic groups to the table and in the process made visible ethnonyms and names for provinces used previously. The continuity of the ethnonyms is investigated as a chronological chain of communicative and collective memory. The ethnonym and the territory of Kvenland were used by the Norwegians to maintain an ethnic boundary with the Finnish speakers in the upper Bothnian area. The names Kven and Kvenland were never used in Sweden. The investigation shows that the Kvens constituted a group of Finnish speaking people existing in continuity from the Viking Age. Their core territory was situated in the upper Gulf of Bothnia area. When this was integrated into the Swedish kingdom the inhabitants were designated Finns by the Swedes. The Finnish speakers in Tornedalen, thus, kept their linguistic and cultural continuity but lost their western Scandinavian ethnonym Kven.

The symbolic nation-building of national minorities Sápmi and Kvänland as new forms of ethno-politics among Sámi and Finnish speaking minorities.

In the 1970s and 1990s two transnational ethnic homelands, Sápmi and Kvenland, were created in northern Scandinavia as symbolic nations with their own flags, memorial days and anthems. In this respect they resemble other ”nations without states” found around the world. These two examples from northern Fenno-Scandinavia can inform theories of transnational nationbuilding. They demonstrate how history and myths have been used in competition between Sámi and Finnish speakers to the right to be regarded as indigenous peoples. The two ethnic groups are now politically organised at both national and transnational level, and the Sámi also at global level.

With the global strengthening of indigenous rights, Sámi-speaking groups introduced Sápmi as a transnational homeland for the Sámi people in Norway, Sweden, Finland and Russia in the 1970s. After the official recognition of Sámi as an indigenous people, and the launch of Sámi parliaments in the Nordic countries in the 1990s, Finnish speaking minorities organised across national borders to ensure that they, too, would be recognised as an indigenous people. They deliberately used the Norwegian ethnonym Kven to depict a united transnational people of Finnish-speakers in Sweden, Norwayand Finland. Kven is the word for Finnish-speaking migrants in northern Norway, which has been in use from the 17th century at least. But it is also a term used by Norwegian Vikings in the 9th century in reference to an ancient people or ethnic group resident in the Gulf of Bothnia area.

The relation between the concepts of state, nation, ethnicity and nationalism have been investigated in theories of ”nations without states”. The Fenno-Scandinavian examples demonstrate how ethnicity and nation are problematic concepts to use for nations created across state borders. Because the nation-state is the political form of modernity, it has forced minorities to use the nation as a model when formulating ethno-political demands. Increasingly ethno-policy has been formulated in a global and in new democratic contexts providing for enlarged minority rights. Ethnic forms of organization have therefore changed. Ethnicity has more and more become the means for pursuing political demands in ethnic form, influenced by new international rules and regulations for identity policy. The interplay between ethnic, national and transnational identifications therefore differ from the earlier national identity to which they run parallel.

I artikeln undersöks bakgrunden till att Kvänland och Sápmi skapats som symbo-liska nationer sedan 1970-talet på Nordkalotten, samt hur historia, myter, sym-boler och minnen har använts i en transnationell diskurs för utvecklingen av nyaslags minoritetsidentiteter och för att utveckla nya former av etnopolitik. Genomurfolksfrågan har samernas ställning som folk förts upp på en global nivå. Det harvarit en av drivkrafterna bakom bildandet av vad som kan kallas ”nationer utanstater” på Nordkalotten. I artikeln används den etnopolitiska organiseringen avfinskspråkiga minoriteter över statsgränser för att analysera hur dessa fenomenkan förstås teoretiskt och som exempel på transnationellt nationsbyggande i denposttraditionella nationalstatens tidevarv.