Design Engineers are capable of changing inequality through a design approach and design solutions. Therefore we as design teachers should consider it our responsibility to educate students to recognise inequality as a dimension of emphasising with potential future use and users. We believe that there is a current societal need for educating our design engineer students about such matters, in order to create more sustainable societies. Norm Creative Design is described as design approaches that include critical thinking of current use and users, with special emphasis on challenging current norms. Thereby, Norm Creative Design challenges current inequality to explore broader what-if scenarios for innovative solutions ranging from radical and critical designs to inclusive design solutions. This paper exemplifies how Norm Creative Design approaches are implemented in a course at Industrial Design Engineering [IDE] at Luleå University of Technology [LTU]. In design projects the students discuss how norms and examples of unawareness can exclude and discriminate people. The students are also provided with a number of design strategies for challenging norms which range from radical designs with a dual intent of thinking new and diverse, and stimulating discussions of ethics and discrimination, to inclusive design-for-all, including a diversity of people in the design solutions. The course outcomes includes students becoming broad need finders, and inclusive design thinkers, with skills in conceiving, designing, implementing and operating design based on a broad ethical and norm critical perspective. In our view, such skills should be part of teaching and learning activities in all design/engineering educations. 

Det offentliga rummet: stadens gator, parker, byggnader och torg likväl som den kultur och sociala kontext som en viss stad har, skulle kunna utformas för att vara tillgängligt, användbart, inkluderande, attraktivt och välgörande för människan i betydligt större utsträckning än vad som görs idag. 

Troligtvis är det inte medveten diskriminering som ligger bakom mindre god design av det offentliga rummet, utan snarare okunskap om vad som kan och behöver göras. Fram tills dess människor befinner sig i en situation där de på något sätt själva är hindrade från att delta på lika villkor är det svårt att inse hur mycket det offentliga rummet påverkar oss. Det kan vara mindre hinder i form av ojämnt underlag som gör det svårt att ta sig fram för vissa, medan det omöjliggör framfart för andra. Det kan vara miljöer som vissa upplever som “vanliga” medan andra upplever sig djupt otrygga eller utestängda från desamma. Med andra ord är det offentliga rummets utrymmen där vi lever, jobbar och leker knutna till vart vi går och vad vi gör eller vart vi inte går eller gör. 

Av den anledningen anser vi att det finns behov av att utveckla konkreta metoder och handgripliga råd för att arbeta med mer medveten utformning av fysisk miljö: tillgänglighetsdesign. Tillgänglighetsdesign används här genomgående som ett brett begrepp för design av lösningar som upplevs trygga, användbara, inkluderande, attraktiva och välgörande. Vi utgår från en designpraktik som stödjer tanken att miljön måste vara tillgänglig för alla grupper i samhället. I det förstudieprojekt som beskrivs i kommande kapitel har av den anledningen en kartläggning skett med utgångspunkt i ett helhetsgrepp på tillgänglighetsdesign, det vill säga att motverka diskriminering och främja lika rättighter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. 

Förstudien har omfattat kartläggning av normkritiska perspektiv, lagar och riktlinjer kring fysisk tillgänglighet, social hållbarhet och tillgänglighet, universell och inkluderande design, samt inhämtning av inspiration från arkitektur, form och designområdet. Det har även omfattat identifiering av goda exempel från runt om i landet på vad tillgänglighetsdesign i bred bemärkelse kan omfatta och intervjuer med personer som arbetat med detta. Vi vill rikta ett stort tack till er som bidragit till arbetet. 

Vår avsikt är att de principer som utformats i förstudien för tillgänglighetsdesign ska diskuteras, användas och uppdateras vid all stadsutveckling. På så sätt kan vi åstadkomma ett helhetsgrepp på tillgänglighetsdesign och åstadkomma socialt hållbara, attraktiva och tillgängliga platser och miljöer runt om i landet. 

Denna rapport redogör för andra delen av förstudien AIM4S (Attitudes, Insights andMotivation for Safety). Studiens syfte och mål har varit att undersöka hur eninteraktiv träningsmiljö, som med hjälp av s.k. gamification, skulle kunna fungerasom verktyg för att förmedla säkerhetsrutiner. Inom ramen för studien har 43personer testat en prototyp av en interaktiv spelliknande miljö för träning avsäkerhet och efter det besvarat en enkät. Några av testpersonerna har ävenintervjuats. Resultatet av denna studie visar att den interaktiva träningsmiljönupplevs positiv och att den har förutsättning att kunna utgöra ett bra verktyg förlärande av säkerhetsrutiner.Den interaktiva träningsmiljön anses förmedla information och regler på ettlättillgängligt, roligt och tydligt sätt. En interaktiv träningsmiljö tycks kunna fungerabåde för inlärning, påminnelse och ökad riskmedvetenhet. Det är dock oklarthuruvida inlärningsformen kan bidra till minskat risktagande och till att sänkaantalet arbetsplatsolyckor i realiteten. För att detta ska ske tycks det vara viktigt attden interaktiva träningsmiljön inte upplevs som för lätt utan att den kan utmana ochmotivera till fortsatt ”spelande”. Många respondenter önskar även att träningsmiljönska uppmuntra till ”upptäckarglädje” och inte bestraffa en användare som önskarutforska träningsmiljön genom att ibland välja fel svarsalternativ. Vidare efterfrågasäven tydliga visualiserade konsekvenser av felaktiga val i den interaktivaträningsmiljön som kan verka som avskräckande exempel vid bristandesäkerhetsrutiner. Detta resultat har likheter med den första delen av förstudienAIM4S och det kan rekommenderas att utbildningsmaterial bör utvecklas så att de påemotionell påverka kan påverka brukaren till minskat risktagande för att därmedkunna bidra till färre arbetsplatsolyckor i industrin.

Denna rapport redogör för förstudien AIM4S (Attitudes, Insights and Motivation for Safety). Studiens syfte och mål har varit att undersöka hur LKAB-anställda och entreprenörer uppfattar olika typer av nya visuella representationer av säkerhetsrutiner, som tagits fram av företagshälsan vid LKAB, samt att undersöka hur interaktiv träningsmiljö, som med hjälp av s.k. gamification, skulle kunna fungera som verktyg för att förmedla säkerhetsrutiner. Enkätsvar och intervjuer bland LKABs anställda och LKABs entreprenörer visar att det finns ett behov av visuella representationer i verksamheten som kan påminna och uppmana till ett säkert handlande. Det upplevs positivt att det påminns om säkerhet på flera sätt, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Studien visar att många avställda ofta tummar på säkerhetsföreskrifterna av bekvämlighetsskäl, men många tror att de visuella representationerna till viss del kan bidra till att de påminns om rutinerna och om riskerna de utsätter sig för om de bryter mot reglerna – vilket också ökar motivationen att följa dem. Den faktor som flest av de tillfrågade anser vara den mest kritiska orsaken till varför det ibland slarvas med säkerhet är en brist på lättillgänglig säkerhetsutrustning. Om säkerhetsutrustningen inte finns nära till hands utför man det man upplever som mindre riskfyllda arbeten utan säkerhetsutrustning. Skälet uppges vara bekvämlighet snarare än tidspress. En osäkerhet för gällande rutiner finns hos de anställda. De efterfrågar material i form av checklistor eller träningsprogram att gå tillbaka till vid säkerhetsronder och upplärning av nyanställda. Bland de entreprenörer som deltagit i studien finns en önskan om mer kunskap om given arbetsplats och dess eventuella risker då de inte har samma kunskap om detta som LKABs anställda.Denna studie visar att bilder och filmer i verksamheten uppfattas positivt av anställda eller entreprenörer. Visuellt material anses förmedla information och regler på ett lättillgängligt sätt. Materialet fungerar både för inlärning, påminnelse, ökad riskmedvetenhet och ändrat handlande. Det är dock oklart huruvida bilderna och filmerna fyller sitt syfte med att sänka antalet arbetsplatsolyckor. Den visuella representationen som samtliga tillfrågade ansåg bidra mest till ett minskat risktagande var dokumentärfilmen, som genom att anspela på känslor, emotion, påverkade de anställda och entreprenörer. Dokumentärfilmen skapade en förståelse för hur lätt olyckor kan hända och gav en riskmedvetenhet som flera bar med sig under det egna arbetet. Tysta tavlor och tysta filmer ansågs bra för att ständigt påminna om rutiner. Samtliga personer som deltog i studien förhöll sig neutrala eller försiktigt positiva till en interaktiv träningsmiljö, dvs. gamification av säkerhetsföreskrifterna. De ansåg att det skulle kunna vara bra för inlärning av rutiner genom att bidra till ett mer aktivt tänkande. Aktiviteten fick dock inte bli för enkel och barnspelslik och de ingående exemplen kändes svåra att bedöma utan att ha testat dem. En prototyp av spelet skulle behövas för en bättre utvärdering av åsikter kring detta. Affischer med LKAB anställda ansågs trevliga. En del associerade affischerna med säkerhet på fritiden eller bibehållen hälsa medan de flesta hade svårt att se syftet. Konst på fasader upplevdes fint och önskvärt men ansågs inte bidra till att sätta säkerheten först.

Städsektorn och städares arbetsmiljö beskrivs alltför ofta med ord som höga sjuktal, tidiga pensionsavgångar, dåliga arbetsvillkor, liten möjlighet att påverka arbetet, stress, ensidigt arbete, låga löner, ensamhet, skattefusk, svart arbetskraft, och låg status. Forskningsresultat, statistiska rapporter samt artiklar i dagstidningar och branschtidningar beskriver alla städsektorn som en sektor full av problem, där efterfrågan på lägsta möjliga pris styr hela marknaden och möjligheten till förändring är liten. Utöver stort lidande för de anställda bidrar detta även till stora ekonomiska kostnader för samhället och dåligt rykte för ett yrke som sysselsätter miljoner människor över hela världen.Beskrivningen kan tyckas mörk, men det finns alternativ som är möjliga attutveckla. Vi har under en längre tid följt arbetet vid en städenhet inom Piteåkommun som utvecklats till något som kan beskrivas som en intraprenad därstädarnas arbete karaktäriseras av delaktighet och autonomi. I de intervjuer som vi genomfört återkommer ord som frihet, arbetsglädje, gemenskap, stolthet, egetansvar och viljan att arbeta efter 65.Lyckade insatser för att förbättra städares arbetsmiljö och hälsa tycks vara ovanliga, och om de förekommer verkar de dessvärre inte dokumenteras eller vara föremål för studier. Städare förekommer nästan uteslutande istället som föremål i ”eländighetsforskning”. Det finns idag ett stort behov av att undersöka hur städares arbetsmiljö kan förbättras i praktiken och det saknas konkreta goda exempel som kan visa att god arbetsmiljö även kan vara lönsam och en fördel i en hårt konkurrensutsatt bransch. Arbetsmiljösatsningen i Piteås städenhet skulle kunna utgöra att sådant gott exempel. Utifrån Piteås strategi borde en modell kunna utvecklas som torde få positiva effekter om den implanterades i andrastädorganisationer, oavsett om ägandeformen är offentlig eller privat.Föreliggande rapport är resultatet av en förstudie där vi beviljats medel frånVinnova för att ta vara på dessa erfarenheter och lyfta dem till en mer generellkontext för att utveckla en modell som vi kan implementera i andra sammanhang.Rapporten presenterar en bred översikt av den forskning som behandlar städaresarbete och hälsa. Här finns också en dokumentation av de samlade erfarenheterna från verksamheten i Piteå kommun som bygger på Öhrlings avhandlingsarbete (Öhrling 2014).Rapporten avslutas med en skiss över hur vi vill gå vidare med att utveckla ochstödja implementering av modellen i fyra kommuner, Luleå, Boden, Kalix ochÄlvsbyn. Vi har tillsammans med städenheten i Piteå kommun organiserat enworkshop där vi samlat 37 städare för att diskutera hur man kan utveckla ochmodifiera de brister och problem som man stött på i samband med implementeringen. Detta arbete utgör en grund för hur vi nu vill gå vidare med fas 2 i vårt projekt. Förslaget har sedan diskuterats och förankrats i de fyra andrakommunerna.