Artikeln behandlar Otto Olssons (1879–1964) latinskspråkiga kyrkliga vokalmusik. Inledningsvis översikt av annan latinskspråkig svensk kyrkomusik från 1800-talet och fram till ca 1930, vilken visar att Olsson var nära nog ensam i sin generation om att komponera till latinska texter. Olssons först och även största latinska komposition var Requiem (1901–1903), som dock förblev okänt fram till efter tonsättarens död. Desto mer känt och ofta spelat blev hans Te Deum (1906). Dessa verk behandlas kortfattat i särskilda avsnitt, liksom, mer utförligt och analytiskt, Sex latinska hymner (1912–1913), det av de egna verken som Olsson satte högst. I det sistnämnda verket använder Olsson mindre kända texter ur det romerska officiet. Under 1930-talet komponerade Olsson några enstaka sånger med latinsk text, dels för blandad kör, dels för damkör, med texter dels ur det romerska officiet, dels ur Piæ cantiones. Så sent som på 1940-talet arbetade Olsson med ett oratorium, baserat på Petrus Damianis "De gloria paradisi", vilket dock aldrig fullbordades. Avslutningsvis diskuteras orsakerna till Olssons i den svenska kontexten ovanligt flitiga bruk av latin i sina kompositioner. Här finns ett tydligt samband med hans syn på kyrkomusik, där gregorianik och äldre vokalpolyfoni var viktiga inspirationskällor, något som tydligt märks i hans kompositioner, framför allt Sex latinska hymner. Även hans orgelmusik över gregorianska teman kommer in i detta sammanhang, framför allt inspirationen från Charles-Marie Widors bruk av gregorianik i orgelsymfonier. Olsson såg den gregorianska melodiken som ett sätt att få till stånd "Kyrkan värdiga orgelstycken", och han torde ha haft en liknande syn på latinet som sångspråk.