Män, maskulin symbolik och hårt manuellt arbete har länge präglat gruvan som arbetsplats. Samtidigt som detta fortfarande existerar, är idag allt fler gruvarbetare kvinnor, jämställdhetsarbete beskrivs som prioriterat samt att ny teknik och nya arbetssätt implementeras. Gruvans arbetsorganisationer uppvisar således en dubbelhet av stabilitet och förändring. Denna avhandling syftar till att undersöka hur kön och jämställdhetsarbete konstrueras och hur detta påverkar könsrelationer i den svenska gruvindustrins mansdominerade arbetsorganisationer. Med utgångspunkt i feministiska teorier förstås kön som ett görande och organisatoriska strukturer, processer och praktiker som konstituerande för sociala maktordningar i gruvans arbetsorganisationer. Avhandlingen bygger på fyra empiriska delstudier och baseras på ett femtontal arbetsplatsbesök samt tjugo intervjuer med gruvarbetare från arbetsplatser under jord och fyra intervjuer med personalchefer.

Resultatet visar att relationen mellan kön och gruvarbete inte är given, utan ständigt förhandlas. Det ökande antalet kvinnor i gruvarbete försvårar upprätthållandet av arbetet som för och av män, och ny teknik och nya arbetssätt har öppnat upp för en omförhandling gällande vem och vilka som kan utföra gruvarbete. Tidigare var arbetet i gruvan reserverat för män, idag har den könsgränsen förflyttats inom gruvarbetet och mellan olika arbetsplatser och arbetsuppgifter. I den informella interaktionen mellan gruvarbetarna används jargongen för att bevara den rådande ordningen av mäns givna plats och dominans, men också som en arena för utmaning och motstånd. Arbetet för ökad jämställdhet motiveras framförallt av uppfattningen att jämställdhet stärker gruvföretagens lönsamhet och konkurrenskraft, något som i sin tur påverkar jämställdhetsarbetets innehåll. Jämställdhetsarbetet förväntas även bidra till en förbättrad psykosocial arbetsmiljö i och med att kvinnor anses ha någonting positivt och annorlunda (än män) att bidra med på arbetsplatserna. Kvinnor tenderar att förstås som en betydande del av problemet (bristen på kvinnor) och dess lösning (fler kvinnor) när dessa organisationer arbetar med jämställdhetsfrågor. I förlängningen innebär detta att det främst är kvinnor som befinner sig utanför organisationerna som ska lösa problemet med ojämställdhet i organisationerna. Organisationernas jämställdhetsgöranden har inte enbart bäring på könskonstruktioner och könsrelationer utan också andra maktrelationer i organisationerna, framförallt klass och plats. När gruppen män aktualiseras som ett problem i relation till ojämställdhet så är det inte alla män, utan arbetarklassmän i det rurala som beskrivs som problemet. På så sätt förstås (o)jämställdhet inte primärt som en fråga om makt, strukturer och processer inom den egna organisationen utan placeras främst på grupper av människor i (och utanför) organisationerna.

Men, masculine symbolism and hard manual labour have long characterised the mine as a workplace. While this still holds true, today more and more miners are women, gender equality is described as a priority and new technologies and new work methods are being implemented. This means that mining organisations demonstrate a duality of both stability and change. This dissertation aims to investigate how gender and gender equality work are constructed and how this affects gender relations in the Swedish mining industry’s male-dominated organisations. With feminist theories as a starting point, gender is understood as a ‘doing’ and organisational structures, processes and practices as constituting social power structures. The dissertation is based on four empirical sub-studies, 15 workplace visits, 20 interviews with miners from underground workplaces and four interviews with HR managers.

The results show that the relationship between gender and mining is not self-evident, but rather is constantly being negotiated. The increasing number of women in mining makes it more difficult to sustain the idea of mining as by and for men, and new technology and new work methods have provided an opening for renegotiating who can carry out mining. Previously, working in mines was reserved for men; today the gender boundary has shifted within mining and among different workplaces and tasks. In the informal interaction among the miners, jargon serves to preserve the prevailing order of men’s traditional place and dominance, but also as an arena of challenge and resistance. Efforts to increase gender equality are mainly motivated by the perception that gender equality will strengthen the mining companies’ profitability and competitiveness, which in turn affects how efforts to achieve gender equality are formulated. Gender equality is also expected to help improve the psychosocial working environment because of the perception that women have something positive and different (than men) to contribute to the workplace. Women tend to be regarded as a significant part of the problem (the lack of women) and its solution (more women) when these organisations work on gender equality issues. This means that it is mainly women outside the organisations who are to solve the problem of gender inequality in the organisations. The organisations’ ‘gender equality doing’ not only has a bearing on gender and gender relations but also on other power relationships in the organisations, especially class and place. When the male group is brought to the fore as a problem in relation to gender inequality, it is not all men but working class men in rural areas, who are depicted as the problem. In this way, (in)equality is not seen primarily as a question of power, structures and processes within the organisation but is attributed primarily to groups of people in (and outside) the organisations.