Människan har under det senaste århundradet i allt större utsträckning tappat kontakten till naturen. Vad som en gång i tiden var vårt hem och en naturlig del i vårt dagliga liv, har för allt fler människor kommit att bli något de måste göra ett aktivt val för att upple- va. Natur och civilisation har kommit att ses som motsatser till varandra. (Van der Ryn, 2013) Våra levnadsytor upplevs ofta som statiska, fyrkantiga och oföränderliga över tid. Vad skulle ske om skaparna av den bebyggda miljön istället tittade bakåt på människans ursprungshabitat i ett försök att lära sig om nyckelelement för en boendeutformning?

Denna kandidatuppsatts syftar till att undersöka hur arkitektur kan förhålla sig till denna problematik med syfte att öka välmående för användarna. Uppsatsen inleds med en kort diskussion kring uppståndelsen av distanseringen till naturen samt de fördelar och nack- delar som finns i att motverka denna trend.

I uppsatsens teoretiska analys framkommer olika befintliga angreppsmetoder till hur arkitekturen kan lära sig av naturen som människans ursprungliga boning. De negativa effekterna kring distansering från en naturlig miljö visar sig vara möjliga att reducera både genom ökad direkt kontakt med naturen men även genom att tillämpa naturligt före- kommande attribut i olika abstraktionsnivåer i arkitektonisk utformning. Den teoretiska analysen visar på olika tillvägagångssätt för att tillämpa detta.

Två arkitekter som är kända för sina kreationers relation till naturen är Sverre Fehn och Frank Lloyd Wright. Deras tillvägagångssätt och arkitektoniska attribut studeras i två fall- studier av verken Villa Busk och Fallingwater.

Avslutningsvis följer ett konceptuellt designförslag beläget på kronanaområdet i Luleå med mål att tillämpa delar av de framtagna nyckelelementen ur den skriftliga analysen. Förslaget är utformat på en generell nivå och anses inte vara en slutvärdig produkt, utan snarare ett experimentellt praktiskt tillämpande av lärda slutsatser.