Abraham Abrahamsson Hülphers ”lovsång” till orgeln som ledare av församlingens sång, formulerades i en tid då ett eget inhemskt svenskt orgelbyggeri hade fått tydligt fäste, orsakat av de starkt växande behoven av orgelinstrument med uppgift att bistå gudstjänstens psalmsång. Den idag gällande Svenska psalmboken (1986), innehåller åtskilligt material som funnits med ändå sedan vår första officiella psalmbok, den ”karolinska psalmboken” (1695).
Trots revision av såväl språk som melodier och koralsatser, kan man i vår tid och dess liturgiska kontext påstå, att vi ännu står i en obruten och levande församlingssångstradition. Men äger Hülphers citat om orgelns ”styrande” av kyrkans sång ännu giltighet i gestaltningen av psalmsång, i ljuset av den pluralism som kännetecknar vår tids stilistiska och genrebreda församlingssångsrepertoar?
Orgeln ges ur ett brukarperspektiv viktiga funktioner i den lutherska gudstjänsttraditionen; i det liturgiska bruket, främst som ledare, inspiratör och dialogpart i församlingssången. Denna uppvisar aspekter på ”konstfullhet”, samtidigt som den skapar delaktighet. När det ”konstfulla” (texten, orgeln och den skolade organisten) möter det ”konstlösa” (den sjungande församlingen/”allmogen”) uppstår delaktighet, en delaktighet som i sig kan beskrivas som konstnärlig skönhet. Det råder inget tvivel om att orgelinstrumentet, orgelmusiken och orgelmusicerandet i sitt konsertanta bruk ger oändliga exempel på konstfullhet. Men har delaktigheten i det liturgiska brukarperspektivet implikationer även för det konsertanta bruket? Och omvänt; har det konsertanta brukarperspektivet implikationer för delaktigheten i det liturgiska bruket? Forskningsprojektet söker formulera svar på dessa frågor. Att fokusera det liturgiska brukarperspektivet med utgångspunkt i församlingssången är väsentligt för att formulera en syn på denna i termer av konstnärlig skönhet, som i funktion och som funktion ger fördjupad förståelse av bruket som tradition i rörelse eller rörelse i tradition.