Denna artikel analyserar läroplaner för grundskolan i Finland, Norge och Sverige med fokus på hur språklig mångfald konstrueras och med intresse för vilka maktrelationer som kommer till uttryck genom läroplanerna. Språksituationen som förbinder språk och språkgrupper över riksgränserna och den språkliga mångfalden i respektive samhälle gör en analys av de tre läroplanerna särskilt intressant. Syftet är att beskriva och problematisera språklig mångfald samt de normer och ideologi som reflekteras i läroplanerna och organiserar språklig mångfald. Den kritiska diskursanalysen visar att den finska och norska läroplanen har en positiv inställning till och normaliserar språklig mångfald. Samtidigt har det betydelse vilka språk som ingår i den flerspråkiga kompetensen. I den svenska läroplanen är enspråkighet norm. Läroplanernas språksyn och hierarkiseringen av språk antyder att det råder konkurrensförhållande mellan olika språk. I studien framkommer att språkurvalet i läroplanerna bidrar till att upprätthålla ojämna maktrelationer mellan de som behärskar prioriterade språk och de som inte gör det. Diskussionen belyser vikten av att kritiskt ifrågasätta läroplanernas implicita särskiljande av språk och därmed talare av dessa språk.