En definition av artikulation är tydligt uttalat, en tydlighet som syftar till att det förmedlade budskapet ska kunna urskiljas och uppfattas av andra. Det talade språket är ett medium för artikulation, den visuella bilden en annan. Den senare har ett eget språk som de flesta människor upplever dagligen utan att alla gånger varsebli dess explicita och implicita budskap. Vad som förmedlas i bilden har ibland ett eget språk, maktens designspråk. Vi människor har exempelvis i många fall vant oss vid att se bilder av kvinnor och män som synonyma med hur kvinnor och män är, som den ”sanna” bilden av desamma. Det vi mer sällan uppmärksammar är att bilderna gestaltas av någon och att dess design får konsekvenser på vårt möjlighetsutrymme, hur vi kan leva våra liv. Bildspråk av kvinnan och mannen framställs ofta som en dikotomi, ett motsatsförhållande, mellan den under- och överordnade, den passiva och den aktiva, den leende och den starka. Bildspråket innehåller både explicita och implicita markörer som berättar, föreskriver, reglerar och formar våra möjlighetsutrymmen. De explicita artikulationerna kan vara lätta att upptäcka, identifiera och designera, såsom en prinsessklänning eller en Batman-dräkt som skaver och exkluderar på olika sätt. Det som är lättare att hitta är oftare tacksammare att ifrågasatta i vår allt mera medvetna bildvärld, medan det mer implicita - de visuella viskningarna - lättare passerar men också ger lika betydelsefulla konsekvenser för våra liv. Explicit bildspråk ger en känsla av objektivitetens evidensbaserade resultat och blir till ett bildinnehållsanalytiskt enkelt räknande av kroppar. Det tar dock inte hänsyn till bildens implicit artikulerade maktspråk, de markörer av möjlighetsutrymme som kropparna ges och får som en konsekvens av bildberättandets påverkan på vårt samhällsformande i stort. Med utgångspunkt i Arendts (1978) ontologiska anspråk på frågan om varat - om det som är - utforskas bildspråket i pluralis, såsom ”saker” är. Att vara kvinna eller man är inte endimensionella och motsatta begrepp, såsom det ibland gestaltas i media, reklam och datorspel för att nämna några områden. Det innebär snarare en mångfald av individer med olika framträdanden. Artikulationer i bilder har därmed en normativ implikation. Den har konsekvenser på samhällets utformande, där etik, politik, estetik och socialt liv flätas samman och behöver tänkas på nya sätt och med andra (bild)medium. Illustrationen används som medel för den konstnärliga utforskningen av varat, kropparnas möjlighetsutrymmen i vår bildvärld. Illustrationen adderar ytterligare en dimension till möjlighetsutrymmet, i och med att den sublimt ifrågasätter den fotografiska bildens ”sanning” och har möjlighet att artikulera både det explicita och implicita så att det kan urskiljas och förstås på andra sätt. Illustrationen används därmed som ett normkreativt verktyg som har möjlighet att uppmärksamma, provocera och demonstrera hur bildens makt/designspråk bidrar till olika möjlighetsutrymme för kvinnor och för män. I denna presentation utforskas illustrationens bildspråk som ett medel för att artikulera möjlighetsutrymmet för människor med olika kön, samt hur visuell design i en kreativ vändning kan förändra ”varat” till ett presumtivt ”in spe”.