Visuell kommunikation, bilder och bildspråk omger oss överallt i samhället och påverkar vår vardag på många olika sätt. Det innehåll som förmedlas i bilder har ibland ett eget språk, ett visuellt maktspråk (Wikberg Nilsson & Eriksson, 2022). Vi människor tycks ha blivit vana att oreflekterat absorbera bildinnehåll med ett bildspråk av kvinnor och män framställda som varandras motsatser. I detta bildspråk representeras kvinnor exempelvis ofta som söta, känslomässiga, mjuka, passiva och underordnade, medan män framställs som hårda, aktiva, kapabla experter med kontroll (Eriksson & Götlund, 2004). Bildspråket kan därmed beskrivas som en aktiv del i upprätthållandet av en dikotomi mellan kvinnor och män (Hirdman, 2001). Fokus i denna text är det oreflekterade och ofta implicita språket i visuell design, det som vi i denna text beskriver som visuella viskningar. Med utgångspunkt i genusteorier om män och maskulinitet (Connell, 1987), genusperformativitet (Butler, 2011) och könad visuell design (Eriksson & Götlund, 2004; Wikberg Nilsson & Eriksson, 2022) är det övergripande målet att utforska konsekvenserna av normer och makt i visuellt bildspråk och vilken påverkan den kan ha för jämlikhet i samhället i stort. Genom att studera olika yrken, branscher och områden ur ett socialsemiotiskt perspektiv (van Leeuwen & Jewitt, 2001) kan de könade visuella viskningarna synliggöras i form av hur de gestaltas och bidrar till att forma olika slags normer och makt i vårt samhälle. Exempel på detta är designvärlden och de som designar de visuella bildspråket runt omkring oss är en starkt mansdominerad bransch (Reimer, 2016), Det innebär att merparten av de som behöver ändra arbetssätt är män, om vi i närtid ska uppleva en förändring i den visuella designen och dess visuella kraftspråk då inte bara ojämn representation påverkar branschen utan även innehållet i den visuella designens gestaltning. Genom att tillämpa en konstnärligt utforskande designforskningsprocess, är syftet med detta bidrag att öka kunskapen om genus i design.