Bakgrund

Anhöriga till patienter inom rättspsykiatrisk vård är en utsatt grupp, belastad av stigma och andra påfrestningar. Tidigare litteratur har visat att denna grupp har mestadels negativa upplevelser av sin kontakt med vårdpersonal. Sjuksköterskor med specialistutbildning inom psykiatrisk omvårdnad har via sin kunskap och yrkesansvar möjlighet att påverka detta. Det finns dock ett behov av att undersöka situationen i en svensk kontext för att kunna göra de anhörigas röst hörd och för att ge specialistsjuksköterskan mandat att genomföra förbättringsarbete.

Syfte

Att beskriva erfarenheter av vården hos anhöriga till personer som vårdas i rättspsykiatrisk slutenvård.

Metod

Semistrukturerade intervjuer med åtta anhöriga till patienter som vårdas inom svensk rättspsykiatrisk slutenvård. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.

Resultat

Analysen resulterade i två kategorier, En ensam kamp utan karta och kompass och Glimtar avhopp, vilka hade tre respektive två subkategorier. Anhöriga upplevde att tillvaron präglades av oro och en ständig kamp för att navigera i en vård där det var svårt att få ta del av information, att bli inkluderad och lyssnad på. Detta uppgavs skapa maktlöshet, ovisshet och frustration, men även stigma, ökad ekonomisk börda och försämrad hälsa. De positiva erfarenheter som anhöriga beskrev var relaterade till tydlig information, engagerad personal, delaktighet, samt möjlighet till deltagande i anhöriggrupper och utbildningsinsatser.

Slutsats

Anhöriga upplever svensk rättspsykiatrisk slutenvård som icke individanpassad kommunikation och stöd, vilket lämnar många anhöriga ensamma att söka kunskap om rättspsykiatrin, lagstiftning kring tvångsvården, sjukdomar och lokala variationer på olika avdelningar. Den här studien betonar behovet av bättre informationsdelning, fler anhörigutbildningar och stöd till anhöriga för att stärka dem i deras roll som anhöriga för att kunna stödja patienten både under och efter vårdtiden.