Ofotenbanan mellan Narvik-Riksgränsen är 42 km lång och Norges mest belastade järnvägslinje. Banan har en konstant fallhöjd från 590 m över havet vid Bjørnfjell ned till några få meter över havet vid hamnen i Narvik. Ca 55% av sträckan har en kurvradie som understiger 600 meter. Banan trafikeras av tunga malmtåg (axellast 25 ton, inom två år 30 ton) samt persontåg, ARE (=Arctic Rail Express) containertåg och arbetsfordon. Det tågledningssystem som används på Ofotenbanan bygger på att man har spårledningar som sektionerar spåravsnitt så att det är möjligt att detektera närvaro respektive icke närvaro av ett fordon/banararbete. Detta sker genom att rälerna kortsluts av fordonsaxlar eller kortslutningsdon. Sektionering sker med hjälp av isolerskarvar som förhindrar att spårströmmar passerar till nästa spårsektion. Isolerskarvarna är kopplade till optiska signaler som slår om till rött då överledning av ström sker mellan rälerna eller över en isolerskarv. Det senare inträffar på grund av övervalsning av rälmaterial, nedböjning eller att magnetiskt järnspån lägger över det isolerande mellanlägget i isolerskarven. Rödljuskörningarna antas i stor utsträckning vara kopplade till fel på isolerskarvar. För att finna förklaringar och möjliga lösningar på dagens problem med tågstörningar så har Jernbaneverket i Narvik initierat ett nytt projekt under namnet Rød-lys. Projektgruppen har i sin tur kontaktat det järnvägstekniska centrumet (JvtC) vid Luleå Tekniska Universitet för att få hjälp i arbetet. Arbetet har delats in i två delområden. I det ena delområdet (befintligt system) har arbetet koncentrerats på att beskriva nuläget samt att se om det är möjligt att modifiera underhåll och konstruktion på dagens isolerskarvar. Metod har varit insamling av empirisk data från databaser, manuella system och intervjuer samt fältmätningar och tillståndskontroll. I det andra delområdet (framtida system) har en kartläggning av alternativa positioneringssystem genomförts. Metod har varit datainsamling via Internet, Banverkets förstudierapport BT 98019, intervjuer och offerter. Resultatet av arbetet visar på att nuvarande isolerskarvar genererar problem. Detta bland annat beroende på att skarvarna är dåligt underhållna. Skarvar av typ EXEL verkar inte ha bättre hållbarhet än de övriga medan man i Sverige har goda erfarenheter av den skarven på Malmbanan. Ett alternativ är den franska förlimmade skarven med 6 bultar som också visat goda egenskaper i Sverige, dock ännu inte nyttjad på Malmbanan. För bl.a. EXEL- skarven gäller att den måste underhållas t.ex. vad gäller momentdragning. Vi har också lämnat förslag på åtgärd som kan minska problemen med spånbrygga och övervalsning hos skarvarna men det tycks inte vara möjligt att uppnå en 0-vision (0 fel). För detta erfordras enligt vår bedömning ny teknik som ersätter isolerskarvarna. Av de alternativa teknikerna till isolerskarvar tycks frekvensspårledningar vara att föredra. De finns i kommersiell drift på många håll, bl.a. på Gardermobanan i Norge. Kostnaden för sådana system verkar också rimlig, ca 250-300 000 SEK per spårledning. En reservation gäller deras störtålighet. Vid tågdrift med växelströmslok har ibland störningar från loket påverkat spårledningen.