I den nya EU-lagstiftningen angående deponering av avfall (2003/33/EC) finns krav på att den totala organiska halten kol (TOC) i avfall inte bör överstiga 3% för inert avfall, 5% för icke farligt avfall, 6% för farligt avfall och 18% för restprodukter från avfallsförbränning, vilket innebär en sänkning av tidigare gränsvärden. Förändringen kan få konsekvenser för bland annat mobiliteten hos redox-känsliga ämnen. Vid analys av TOC enligt europeisk och svensk standard (EN 13 137) går det inte att särskilja mellan organiskt kol och elementärt kol vilket är ett problem eftersom elementärt kol är inert i deponeringssammanhang. Genom biologiska, kemiska och termogravimetriska analyser har det här projektet försökt ge svar på hur stor andel av TOC som motsvaras av organiskt, lätt nedbrytbart kol och hur stor effekt halten organiskt material har på utlakningen av redox-känsliga ämnen från avfall. Tre olika avfall har ingått i undersökningen och som representerar aktuella avfallsströmmar till svenska upplag: en CCAförorenad jord, en bottenaska från biobränsleförbränning och ett restavfall. Nedbrytningen av organiskt material i avfallen och dess inverkan på utlakningen av redoxkänsliga ämnen har studerats i laboratorieförsök med metoder som BMP-försök (metanbildningspotential vid nedbrytning av organiskt material) och olika laktest i oxiderad och reducerad miljö, med och utan tillsats av organiskt material. Kolspeciering har gjorts dels med standardiserade analysmetoder för TOC men också med termogravimetrisk (TG) analys kopplad till differentiell termisk analys (DTA) och quadrupole masspektrometri (QMS). Resultaten från kolspecieringen med TG-analys visar på att den dominerade andelen kol i samtliga avfall var elementärt kol (ca 60%) medan standardiserad TOC-analys visar på att allt kol i askan och jorden var organiskt. Kolinnehållet i restfraktionen varierade stort och gav inga signifikanta skillnader mellan totalt och organiskt kol. Bestämningen av TOC, med standardiserad metod, i jorden och askan gav signifikant högre värden än analys med TG. Restfaktionen uppvisade ingen signifikant skillnad mellan de båda metoderna. Restfraktionen uppvisade den högsta gasbildningspotentialen medan nedbrytningen av organiskt material i askor kan vara svår att bedöma med biologiska metoder på grund av karbonatiseringsreaktioner i materialet. Utlakningen av redox-känsliga ämnen påverkades av mängden reaktivt organiskt material. En hög halt organiskt material sänkte redoxpotentialen i avfallen och krom och koppa visade på en minskad utlakning i reducerade miljö i samtliga avfall, zink även i jorden och restfaktionen. Utlakningen av arsenik och bly ökade i reducerande miljö från samtliga avfall. Från askan ökade också utlakningen av zink. Generellt ökar utlakningen av ämnen som till största delen är bundna till reducerbart material (t.ex. Fe-Mn-oxider) vid en högre halt organiskt material, medan det omvända gäller för ämnen som till största delen är bundna till oxiderbart material (organiskt material och sulfider). Andra faktorer som inverkar på mobiliteten hos kritiska ämnen är faktorer som pH och närvaron av ligander. Även materialens fysiska egenskaper som porositet och permeabilitet måste vägas in vid en bedömning av ändrad avfallssammansättnings effekt på utlakningen från deponier.