Den här uppsatsen handlar om hur några gymnasieelever som studerar dans på estetiska programmet upplever kreativitet och eget skapande. Syftet med studien var att undersöka elevernas upplevelse av kreativt skapande inom skolans ramar med fokus på kurserna Dansgestaltning 1 och Koreografi. Det som undersöktes var vilka faktorer som bidrar till att skapa en kreativ miljö och vilka som kan hindra det egna skapandet. Insamlade data bygger på kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt gjordes fem enskilda intervjuer med elever från årskurs två och tre på en gymnasieskola i Sverige. Dessa intervjuer transkriberades sedan och analyserades för att hitta olika teman. Temana kodades sedan i olika undergrupper som analyserades. Det som kom fram i resultatet var att eleverna upplevde skapande av dans i skolan som något positivt. När de skapande uppkom känslor som glädje, entusiasm och lugn. Det framkom även vad eleverna behövde för hjälpmedel för att kunna skapa dans. De behövde ha en förförståelse för olika danssteg, en stor lokal med speglar, musik och rätt sinnesstämning. Faktorer som kunde hindra dem var liten yta, klasskamrater, dålig självkänsla, och höga krav på sig själv. Min slutsats var att eleverna ser skapandet som något positivt och de flesta hjälpmedel de behöver finns redan i skolan. Det framkom även att faktorer som hindrar vissa elever i deras skapande kan ha en positiv effekt på andra elevers skapande. Något som också framkom var att eleverna påverkades ytterst lite av betygen.

Syftet med studien var att undersöka danslärares uppfattningar om dansundervisning och lärande i dans. Undersökningen är kvalitativ med datorstödd intervju som vald metod. Studien baseras utifrån sociokulturell teori med betoning på lärande. Data analyserades med utgångspunkt i tematisk analys och hermeneutisk tolkningsmetod. I studien framkom att interaktion och samspel mellan lärare och elev är den framträdande faktorn för kognitivt lärande och kunskapsutveckling. Vidare framkom att dansläraren ska vara tydlig i sin undervisning, uppmärksamma alla elever, ge individuell feedback under lektionstid för att eleverna ska tillgodogöra sig kunskap för att utvecklas på en nyanserad nivå. Läraren ska även planera och anpassa sin undervisning utifrån de elever läraren möter för att tillgodose deras kunskapsnivå. Det framkom även att med danslärarens genuina förmedlande av lust och glädje främjas elevers lärande. Detta har visat sig inspirera och göra elever nyfikna, vilket har medfört nya förutsättningar för att kunna motivera elever att själva vilja utforska dans och utveckla självförtroende att uttrycka sig med sin kropp.

In the medieval tradition of ballads, a recurring theme is that of transformation. In a staged concert for chamber orchestra, singers and dancers called Varelser och Ballader (Beings and Ballads), we explored this theme using ballads coupled with contemporary poetry and new music. The performance made use of custom-made digital musical instruments, using video analysis and large-scale physical interfaces for transformative purposes. In this article, we describe the piece itself as well as how uncanny qualities of the digital were used to emphasize eerie themes of transformation and deception by the supernatural beings found in the medieval ballads.

Issues of power relations and the culture of silence were prominent in this past winter’s political debates. What is the importance of trust, working methods and the performance space itself in the artistic process? Can the kind of social mobilization we have seen in the #metoo-movement contribute to artistic mobilization? And could new ways of organizing performance art provide better conditions for creativity? Follow a visionary conversation about working methods, artistic creation, and artistic form and content within and beyond institutional performance art.

How is ethics shaped by the particularities of a design? Through a detailed video analysis, we explore how ethicality is shaped in interaction between a choreographer, a performer and a choir of five drones, performing together on the opera stage. We pinpoint how movements enabled by the human-drone assemblage may limit or liberate artistic expressions vis-à-vis the norms of operatic performance. From a somaesthetics perspective on ethics, we show how the process of crafting rich experiences together with drones can deepen sensory appreciation skills, leading to an increased understanding of underlying somatic drivers and imposed norms. Somatic awareness thereby enables a richer repertoire of movements, expanding the ability to freely choose how to act, and cultivating empathy towards others. This shifts our understanding of ethics in HCI as solely about abstract rules or policies 'out there' to also concern the specifics of how technology informs or dictates movement and experience.  

Movement-based interactions are gaining traction, requiring a better understanding of how such expressions are shaped by designers. Through an analysis of an artistic process aimed to deliver a commissioned opera where custom-built drones are performing on stage alongside human performers, we observed the importance of achieving an intercorporeal understanding to shape body-based emotional expressivity. Our analysis reveals how the choreographer moves herself to: (1) imitate and feel the affordances and expressivity of the drones' 'otherness' through her own bodily experience; (2) communicate to the engineer of the team how she wants to alter the drones' behaviors to be more expressive; (3) enact and interactively alter her choreography. Through months of intense development and creative work, such an intercorporeal understanding was achieved by carefully crafting the drones' behaviors, but also by the choreographer adjusting her own somatics and expressions. The choreography arose as a result of the expressivity they enabled together.

These are results and thoughts from my research at Swedish theater academies.

Within a time span of about three years, I have interviewed just over 40 students from the four theater academies in Sweden. Driven by an interest in their view of collectivity and individualism in relation to education, the acting profession and society. For the same purpose I have also talked to and interviewed a number of teachers from theater academies about their experience of contemporary students in relation to collectivism and individualism, in a teaching context.

The dissertation revolves around an actor’s craft as a changing craft. Theatre workers

– like many other professions in Sweden – have experienced major changes in the

labour market during a relatively short period of time. In what way has capitalistic

ideology changed society over the last 25 years, and in what way has this affected the

actor’s craft, and what impact has been experienced? What strategies can the field of

the theatre, in general, and the actors, in particular, use to create space for the development

of the craft of acting in a new era?

The different parts of the dissertation attack the questions mentioned above from a

number of different angles. References from other disciplines such as philosophy, the

history of ideas and sociology, which are placed in dialogue with the theatre in this

dissertation project, are all-important.

In the first part of the dissertation, the author positions the research and himself

and also presents the methods used and the theories from other disciplines through

which he discusses the issues to be addressed.

The next section discusses leadership and organisation through the 1990’s until today.

The economic crises that affected Sweden during this time not only produced

fairly extensive changes for publicly funded theatres but also brought about a changing

balance of power in theatres.

Theatrical craft is discussed in the next section, where the main questions addressed

are: In what way do changes in power relations affect the actor’s craft? What is the

actor’s craft and who is really portraying the role? Actors in fact need what the author

would like to call “informal power” in relation to their craft; however, this informal

space, the author argues, has been cut back.

The fourth act in this dissertation consists of the text of a play, which adopts a freer

and more associative approach to the issues discussed, and, as part of the discussion,

is staged in a publicly funded theatre in connection with the actual public defence of

the dissertation.

The Epilogue carries and drives issues towards a changing future – if this future

exists.

Ekonomismen skapar nya levnadsvärldar nya diskurser som vi alla har en inter- subjektiv förståelse för. Vi är alla mer eller mindre tvingade att agera i diskursens värderingar. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, ett marknadssamhälle, och eftersom det som vi betraktar som den svenska teatern är en del av det of- fentliga samhället, måste även den betraktas om kapitalistisk. Detta innebär rent praktiskt att institutionsteatern vilar på ett ekonomisk tänkande, där den ekono- mistiska diskursen genomsyrar verksamheten. 

Jag har under några år arbetat med ett projekt inom Teaterförbundet som går under namnet"Rädslan urholkar själen", där jag har försökt undersöka konsekvenserna av detekonomiserade tänkandet. Jag har kontaktat många och blivit kontaktad av ännu flerteaterarbetare landet över och rösterna är samstämmiga: många skådespelare är i daglivrädda för att stöta sig med sin arbetsgivare.

Tomas Forser verkar opassande ointresserad av "verkligheten”, skriver skådepelaren Ulf Friberg angående de patriarkala strukturerna i teatervärlden.

Staffan Valdemar Holm duckar och försvarar sig. Han gör sig själv till offer för orättfärdig kritik. Han borde skämmas i stället. Han har makt. Han är chef för en stor svensk institution. Chef för Sveriges kanske mest tongivande teater. Han har makt över fantasin, och ändå gömmer han sig bakom politikernas misslyckande. Han påstår att Dramaten inte kan gestalta ett mångkulturellt samhälle som inte finns i verkligheten. Men det är väl just det vi har kulturen till, bland annat, att gestalta utopier; "vända saker upp och ner", som han själv skriver.

Alla har vi hört historier. De berättas som skrönor i korridorer och fikarum. Man skrattar åt dumheter och elakheter. Men bakom finns en verklighet av smärta och utanförskap. Jag ville tydliggöra missförhållanden och starta en diskussion. 

Örebro länsteater hotas av nedskärningar och i lördags hölls en manifestation i Örebro för ensemblen. ”Kultur går med vinst, det är bevisat, kruxet är att beräkna hur mycket och till vem”, skriver skådespelaren Ulf Friberg till stöd för sina kollegor.

Den ekonomistiska synen på scenkonst förvandlar yngre skådespelare till varumärkesmedvetna och skrikande solitärer, skriver Ulf Friberg, skådespelare och lektor i scenframställning.

Jag har länge argumenterat för att se på och diskutera skådespelarens yrke som just ”ett yrke”! Ett yrke med djup kunskap, regler, arbetsplatser, kollegor. Ett yrke med sina egna svårigheter och förtjänster. Precis som många andra yrken vill jag tillägga.

To reach the new and authentic you have to make misstates, do wrong, to fail. Every single progressor invention in human history derives from failure or mistakes.Make space for what you don't know, embrace your errors and feel strong.Do wrong and you’re on the right track.I wise man said: “If the world were perfect, it wouldn't be.”

This artistic PhD project is based on the author’s practice as a recorder player and chamber musician in contemporary Western art music. Through an initial study of the embodied and tacit knowledge of chamber musicians and how it is articulated through gestural interaction during performance, the perspective of the thesis widens to explore how such qualities can be used as a creative resource in interdisciplinary collaboration. At its core, the PhD work has explored long-term collaborative processes in projects where a series of chamber music works have been brought to a staged context, but always keeping the qualities of chamber music at its centre. The research questions that emerge from these conceptual and artistic aims are:    

– How can I understand and transfer the communicative and embodied qualities inherent in chamber music playing to staged interdisciplinary contexts? 

– How can the concept of the gestural-sonic object, and the multimodal understanding of human perception which it implies, constitute both an analytical tool and a source for artistic experimentation?

– How can musical interpretation be applied in the creation of staged interdisciplinary performances? 

The method and design of the project builds on collaborations with artists from the fields of composition, choreography, dance, theatre and visual arts. In the projects, the participating artists have aimed to explore and develop collaborative methods and staged formats where the art forms at the same time have been considered as autonomous and as part of a compound whole. The results of the artistic work are published online in the Research Catalogue. 

The project findings suggest that interdisciplinary approaches, such as experimental music theatre, composed theatre and choreomusical practices, may enable the liberation from traditional roles, hierarchies and predetermined formats and can lead to what can be described as a radical interpretation of the original score. Through a study of musical gesture – building on a theoretical framework grounded in embodied cognition and phenomenology – the thesis presents examples, both artistic and theoretical, of processes through which boundaries between artistic disciplines have been consciously blurred, thereby providing novel creative opportunities for the classical music performer. 

The exposition provides an insight into the collaborative process of creating and performing Fragmente2 (2021) a choreomusical work by musician Kerstin Frödin and choreographer-dancer Åsa Unander-Scharin based on the Japanese avant-garde composer Makoto Shinohara's solo piece for tenor recorder, Fragmente (1968). The exposition is an attempt to describe the methodology and creative process in this project, wherein music and dance intertwine in a non-hierarchical manner. The exposition follows the structure of the performance, which consists of a series of fragments, each of them analysed and descibed in terms of choreomusical interaction. We used Don Ihde's experimental phenomenology and perspective variation (1986) as an artistic method to analyse and explore different aspects of our choreomusical materials and interaction concepts. To address and elaborate the choreomusical elements, we used Maurice Merleau-Ponty's distinction between abstract and concrete movements (1945/2012), Pierre Schaeffer's musical objects (1966/2017), and our own concept of choreographic objects. Furthermore, to jointly analyse and evaluate different interaction concepts we used video recordings, annotated scores, choreography scripts, movement instructions, personal reflections, and metaphorical descriptions of the 17 fragments. The process resulted in a contrapuntal choreomusical work where music and dance act as equal parts.

Syftet med denna studie är att bredda kunskapen om företeelsen dans och hur dans kan påverka människans fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Studien inriktar sig även på att undersöka samt bredda kunskapen gällande dans som ett hälsofrämjande verktyg.

Undersökningen av ovanstående utfördes på ett träningscenter i Norrbotten där verksamhetschef och instruktör intervjuades och en enkätundersökning genomfördes på deltagare som valt dans som träningsform. Totalt genomfördes två intervjuer och en enkätundersökning där urvalet bestod av 17 kvinnor. Studiens data samlades in och analyserades därefter utifrån en innehållsanalys. Resultatet visar på att dansen, via fysisk aktivitet, upplevs ha en genomgripande positiv påverkan på den fysiska, sociala och psykiska hälsan hos de medverkande i studien. Den psykiska hälsan har varit den som upplevts har påverkats mest positivt och visat sig i form av lägre stressnivåer, bättre koncentrationsförmåga och förhöjd dansglädje. Den fysiska hälsan uppfattade deltagarna hade större positivt inflytande på konditionen i jämförelse till styrkan och gällande den sociala hälsan rådde det mer delade uppfattningar om exempelvis huruvida dansen höjt självförtroendet eller inte.

En teateruppsättning som gjordes på beställning av Villa San Michele och ingick i deras kulturprogram under sommaren 2016. I föreställning deltog italienska skådespelare och musiker.

Alexander Nordström regisserade och skrev manuset till föreställningen " Un sogno som avvera - En dröm som har blivit verklighet" efter Axel Munthes bok "Legenda om San Michele".

Oavsett om vi har ett jobb att gå till eller ej så påverkas vi alla av hur samhällsekonomin är organiserad. Teaterhögskolan sätter upp en pjäs om arbetslivets etiska dilemman av Johan Sandström, professor i företagsekonomi.

Pjäsen är en bearbetning av den amerikanska pjäsen ”Waiting for Lefty” från 1935. I sin bearbetning har Johan Sandström hämtat inspiration från studenternas frågor på en kurs han tidigare höll som handlade om hållbart företagande, korruption och jämställdhet i arbetslivet.

– Även om pjäsen är gammal finns det många beröringspunkter mellan vår tid och 1930-talet. Till exempel är dess problematisering av vårt individuella ansvar och de otydliga gränserna mellan privat och offentligt relevanta än i dag, säger Johan Sandström. Han understryker att pjäsen riktar sig till alla. Oavsett var vi jobbar eller vad vi studerar så påverkas vi av samtidens kortsiktiga, prestationsorienterade arbetsliv.

Commissioned by Swedish Radio

The surrealistic poetry of Guillaume Apollinaire forms the background for the choral suite Calligrammes. The work was commissioned by the Swedish Broadcasting Union to be performed by The Swedish Radio Choir together with a dancer and a vocal soloist – all of which performed on custom-built digital musical instruments. These instruments have been developed by Åsa and Carl Unander-Scharin in collaboration with Ludvig Elblaus.  The innovative artefacts are created to allow for explorations of artistic interaction between physical movement, musical soundscapes and vocal performance.

Performers:

The Swedish Radio Choir

Peter Dijkstra, Conductor

- Carl Unander-Scharin, Composer, Opera singer, Professor

- Åsa Unander-Scharin, Choreographer, Dancer, Professor

- Ludvig Elblaus, Musician, Visual artist, PhD-candidate

”Den stora Landsvägen goes Gottsunda, en nyskriven (Av Annika Boholm) gränsöverskridande föreställning om migration, i en stadsdel vars skola härbärgerar 50 olika språkområden. En blandad ensemble med dansare, skådespelare och amatörer berättade kollektivt specifika historier som invånarna själva delvis bidrog med.

The plot

A dreamlike journey into a forest: a story of transformation. Inspired by Shakespeare’s iconic play, A Midsummer Night’s Dream.

Puck invites you on a magical journey between dusk and dawn. With a cloud of fireflies lighting the way, you explore the forest and encounter four sprites, Moth, Peaseblossom, Cobweb and Mustardseed. But storm clouds gather on the horizon, threatening destruction.

Dream features a symphonic score based on recordings by the Philharmonia Orchestra, conducted by Principal Conductor & Artistic Advisor Esa-Pekka Salonen. The recordings are expanded by music created in real time by the movements of the performers. This living, dynamic soundtrack adapts and interacts with the narrative and the pre-recorded orchestral tracks. 

Under en timmes tid får ni följa med på en resa till parallella universum , in i minnets dunkla skrymslen och till framtiden. En roande personlig betraktelse av det enda vi har och samtidigt alltid lider brist på; TID! Ja, ett totalt slöseri med tid, men som det heter:          

“Den rätta tiden att koppla av är när man inte har tid med det!”                                                    

En musikalisk resa mellan då och sen, stjärnor och planeter och ett möte med tiden själv.

Tid är något strängt personligt och samtidigt är det den vi har gemensamt. Vi är som människor fångade mellan två evigheter som vi inte vet något om: tiden fram till födelsen och tiden efter döden. Där i mellan ska vi leva, förverkliga oss. Är tiden linjär eller cirkulär, har allt redan hänt en gång?                               

Av och med Ulf Friberg tillsammans med Johan Forslund som pianist och sidekick

Albin (Einar Bredefeldt) jobbar som simulerad patient för läkarstudenterna på Norrlands universitetssjukhus i väntan på sitt stora genombrott som skådespelare. Under en lektion där studenterna ska lära sig undersöka testiklar upptäcks en avvikelse på Albin, efter vidare tester konstateras att Albin faktiskt är sjuk. På riktigt. Testikelcancer, stadium 2.

Samtidigt som sjukdomen förvärras börjar Albins skådespelarkarriär gå bättre. Han har fått upp ögonen för sin agent Cissi (Celie Sparre) och vacklar i relationen med flickvännen Anita (Helmon Solomon). I sin livskris överger han många av sina gamla vänner och öppnar istället upp sig för den äldre medpatienten Yvonne (Ann Petrén). Men kanske är inte sjukdomen det verkliga problemet? Kanske är det Albin själv? Vad kommer Albin bli ihågkommen för – att ha varit en stor känd skådespelare, eller en lojal och stabil vän och pojkvän?

"Från det blå skåpet" är en föreställning av Cecilia Frode och Daniel Stighäll. Föreställningen är ett musik-poetiskt tidsdokument med text skriven av Cecilia Frode och musiken utvald av Daniel Stighäll. 

Cecilias beskrivning: Med hjälp av musiken försöker vi åstadkomma ett ingenmansland där det blir tydligt att ”Från det blå skåpet” angår oss alla oavsett förutsättningar eller omständigheter. Jag tror många stundom känner sig totalt maktlösa och orkeslösa inför tidens framfart och valmöjligheter. Frustrationen över att känna sig dum och dålig för att man inte förmår eller förstår. Min text är en bön och ett skrik på hjälp , ” - jag vill inte ha fler uppgraderingar, jag vill inte ha fler valmöjligheter, jag vill inte vara medlem överallt!!!!!

Manuset är också skrivet av den sorg jag känner av att dom människor som påverkat mig och inspirerat mig under min barndom och uppväxt gått ur tiden alldeles plötsligt. Det är en hänsynslös tid vi lever i tycker jag och vi får inte bli rädda! Vi får inte backa! då har det onda vunnit! ....men kanske många av oss inte orkar, man orkar inte hur mycket som helst och ” Från det blå skåpet ” är en bön till oss, för oss i denna tid som vibrerar.

Klangerna från den väldigt gamla musiken som Daniel Stighäl valt, skapar det utrymme för eftertanke som min text kräver. Musikens tidlöshet och Textens anspråk krockar så fint tillsammans precis som jag tänkt mig. Det är sorg , det är svärta och en liten dos humor. Det finns humor i nästan allt vill jag påstå, så länge man orkar distansera sig från verkligheten och kan skratta åt sig själv och människans litenhet.

Varför titeln ” Från det blå skåpet ” ? Det blå skåpet var finskåpet, förr i tiden! Det blå färgämnet berlinerblått var dyrt. Hade man en blåmålad möbel under sekelskiftet 1800 -talet så var det mycket fint och exklusivt. Hade man då ”skitit i det blå skåpet”, ja då hade man verkligen gjort något väldigt dumt och avslöjat sig. Men dom riktigt vackra skåpen har revor och repor. Jag står med hjärtat i handen och delar med mig från mitt själsliga finskåp. Det är exklusivt och fyllt med värme och förundran till oss här på jorden. 

Daniels beskrivning: Musik är luft som vibrerar och är vi på samma frekvens kan vi vibrera med den. Musikvalet till vår föreställning ”Från det blå skåpet” är gjort utifrån en strävan efter tidlöshet och frihet från fördomar – musiken vi framför är så pass gammal att de flesta av oss inte förknippar den med några normer eller lagar – den ska fungera som ett klangligt utrymme till eftertanke, för att kunna ta till sig och reflektera över Cecilias text. För mig, som mestadels framför denna typ av musik, spelar det ingen roll när eller var musiken kommer från, den kan alltjämt vara märklig, magisk och ge starka upplevelser, om vi låter oss vibrera med den. 

Premiären genomfördes i Kulturkvarteret i Kristianstad 27 september 2017.

En populärkulturell TV-serie som beskriver brottslig verksamhet genom en familj och deras närmaste vänner och medarbetare. Huvudfåran beskriver ständiga försök att skydda familjen och ta sig ur brottsligheten, vilket visar sig vara mycket svårt.

Commissioned by Berwaldhallen, Swedish Radio

Il Pleut/ It’s Raining Voices

“It’s raining women’s voices” are the opening words of Guillaume Apollinaire’s poem Il Pleut/It’s Raining. In this interactive musical installation visitors themselves can let both men’s and women’s voices rain through the air.  

The container filled with water that is exhibited in the foyer of the Berwald Hall has been specially constructed and functions concretely as a doorway to a sound world where Apollinaire’s poem is recreated through the visitor’s interaction with the surface of the water. 

Raining voices and undulating sounds are heard if ripples disturb the surface of the water. The way the water is treated is reflected in the sounds that are created – gentle, harsh, dripping or sweeping: everything plays a part in the sound that is produced. 

When the surface of the water is touched a kind of synthesis of sounds arises, since the actual sound of the water blends with a collage made up of sound material recorded during the process of composing Calligrammes. Carl Unander-Scharin, Åsa Unander-Scharin and Ludvig Elblaus thus give us a glimpse of the creative process that precedes a première. 

In this interactive musical installation we can hear tonalities and text fragments from the compositional process. Together with the concrete sound of the water they create a kind of soundscape with which the visitor can interact.  

During spring 2019, we decided to create a new work based on Harry Martinsson´s long suite of poems, Aniara. This decision was informed by both the commission from the International Gothenburg Organ Academy and on the fact that we have been interested in Aniara during a long time. In 1956, Swedish poet Harry Martinsson wrote and published his overwhelming poetry suite that depicts a space ship that has lost is course, having left an earth devastated by war and environmental disaster. His audience was surprised to read this new kind of poetry by their beloved and quite rurally oriented poet. The poems formed the basis for the opera “Aniara” from 1959, with a libretto by Erik Lindegren and music by Karl-Birger Blomdahl. The opera was a huge success and toured internationally.

In our adaption of Aniara, we chose the poems that depicts the female pilot Isagel. We wanted to find a way of picturing her relation to Mimaroben, a relation that is full of mutual respect and fascination for deep scientific thought as well as shared abhorrence for the cold, dark and lonely space outside of the ship. Also, they share concerns for the remaining few humans and their hopeless future in the vessel.

The music is composed for tenor and organ as well as the combination of “Observer-system” and dance that we have developed for our artistic work. In our version of Aniara, the church organ is a metaphor for the “Mima” (today we would call that the computer), whereas the Observer system is a metaphor for the “Gopta”-table where Isagel carries out her work with the “Jender” curves. Today we would probably call those things the touchscreen and the machine code. We also make use of another of our systems “The Throat” in order to dynamically change and extend the voice of the singer.

Furthermore, the music material is based on “astronomic tone series”, series of tones that are derived from astronomic numbers that can be discerned in Martinsson´s poem. Martinsson tells us that Aniara is headed for the Lyrae, far away. In 2015 – many years after Martinsson´s death – it was confirmed by Nasa that the planet Kepler 438 b in the Lyrae has a ESI (Earth similarity index) that is -0.88. This means that this planet, in fact, is the one with the closest similarity to Earth of all known planets yet. The Lyrae is 25.05 light years away from the Earth – and this number, together with other astronomic numbers, form the basis for the tonal series used in the work.

Choreography, Music, Dance, Observer: Åsa Unander-Scharin

Music, Tenor, Throat: Carl Unander-Scharin Organ: Hans Davidsson Alto: Amanda Flodin

Baritone: Karl-Peter Eriksson The Observer system and The Throat system are developed by Åsa Unander-Scharin, Carl Unander-Scharin and Ludvig Elblaus. In the system, recordings by Åsa Unander-Scharin (viola da gamba), Carl Unander-Scharin (harpsichord), Dorota Siuda (violin) and Hans Davidsson (orgel), are heard.

Madrikalkomedi av Adriano Banchieri (1598) med Serikon. 

Madrigalkomedi var en musikdramatisk genre som förekom parallellt med de första operorna, men som gradvis blev undanträngd på grund av operans allt större popularitet. Figurerna i madrigalkomedi-genren är hämtade från commedia dell’arte, den folkliga torg-teaterform som frodades i Italien under karnevalerna, och som sedan spreds till övriga Europa.

Vi möter den gamle köpmannen Pantalone och hans unga vackra dotter Doralice. I hemlighet träffar dottern den likaledes unge Fulvio, något som Burattino – Pantalones betjänt – har upptäckt. När Pantalone får reda på detta uppstår den senila galenskapen: Han bestämmer sig för att gifta bort sin dotter med sin gode vän Doktor Graziano. Doktor Graziano har studerat för mycket – han kan många saker men är inte så klok – och hänger sig åt livets två stora orala njutningar: mat och konversation. Samtidigt är Pantalone förälskad i Lauretta – en kvinna med tjockhudad näsa och stor livserfarenhet – men hans kärlek är inte besvarad... Hur detta ska sluta får man se om man kommer på denna lunchföreställning i den bisarra humorn och senila galenskapens tecken.

I konserten framförs orgelstämman av dansaren vars rörelser och gester aktiverar Acusticum orgelns orgelpipor och ljudeffekter genom ny interaktiv musikteknologi som utvecklats inom det VR-finansierade forskningsprojektet: Den obestämda platsens musik: telematiskt framförande och komposition som väver samman fysiska och virtuella platser (LTU/ GEMM 2023-25)

Lamento e più tar avstamp i ett textmaterial från tidigt 1600-tal av Ottavio Rinuccini. Texten var i sin tur librettot till den förlorade operan Arianna som tonsattes av Claudio Monteverdi. Det enda återstående musikaliska fragmentet ur denna opera från 1607 är den berömda arian "Lasciatemi morire" – också kallad "Lamento d ́Arianna" – och kring denna aria finns i librettot intressanta texter som Monteverdi en gång tonsatte för kör i den förlorade operan. Det historiska materialet som är utgångspunkt för den nya kompositionen ger möjlighet att vidareutveckla traditionellt utformad polyfoni. Därigenom kan verket utvinna nya tekniker för kontrapunktiska relationer mellan koreografi och musik.

Commisioned by Berwaldhallen, Swedish Radio

The interactive musical installation Liens consists of four cords that are stretched from floor to ceiling. By pulling the cords the visitors perform an audio-visual piece that is heard through the loudspeakers and is also projected as a moving image on the wall – a kind of Gesamtkunstwerk inspired by Apollinaire’s figurative poems, and in this specific case by the poem Liens. The sonic material includes voices that sing passages from this particular poem. 

The cords are rolled up on cushioned wheels that can sense touch to an extremely high degree. This makes them an excellent instrument for exploring small, subtle nuances, both in sounds and in images. Smaller or larger movements thus produce a variety of effects in the musical and visual expression.