Föreliggande rapports syfte är att sammanställa resultaten från en utredning av förutsättningar för miljöförbättrande åtgärder i de utbyggda vattendragen Ångermanälven och Mörrumsån. Förutsättningar för de geografiska områdena är sammanställda och effekter av möjliga åtgärder har analyserats; dels hydrauliska flödessimuleringar, dels en populationsmodell för laxfisk. Fokus har lagts på åtgärder för havsvandrande fisk.ÅngermanälvenÅngermanälven är Sveriges tredje största älv i fråga om vattenföring, med en medelvattenföring på knappt 500 m3/s. Det finns ett fyrtiotal större vattenkraftverk, samt ett antal mindre, fördelade i de tre huvudgrenarna Åsele-, Fax- och Fjällsjöälven. Studien omfattar nedre delarna av Åseleälven (upp till Nämforsen) och Faxälven (upp till Storfinnforsen). Bland de inom uppdraget aktuella kraftverken finns gamla åfåror i anslutning till de fyra stationerna i Faxälven, Hjälta, Forsse, Edsele och Ramsele.Idag når havsvandrande arter upp till Sollefteå kraftverk, ca 3 mil uppströms mynningen. Lax och havsöring fiskas enbart nedströms Sollefteå kraftverk, och utsättningar görs från två kompensationsodlingar, vid Forsmo och strax nedströms Hjälta.Resultaten för Ångermanälven visar på en potential för att etablera ett svagt men livskraftigt laxbestånd uppströms Sollefteå kraftverk. Förutsättningarna utgörs av en kombination av åtgärder, fiskväg vid Sollefteå samt minimitappning av ca 8 m3/s vid Hjälta kraftstation. Detta skulle enligt modellförsök resultera i ett bestånd av i medeltal ca 150 återvändande laxar per år, med en uppskattad kostnad på ca 26 MSEK/år (exklusive kostnad för fiskvandringsväg vid Sollefteå), p.g.a. produktionsbortfall.Möjligheterna för åtgärder riktade mot havsvandrande fisk längre upp i Faxälven är mycket små. Mindre arealer potentiella reproduktionsområden, i kombination med dödlighet vid passage av kraftverk, gör att bara några 10-tal honor tar sig upp per år. Ramsele gamla fåra skulle kunna erbjuda förhållandevis stora reproduktionsområden, men en nödvändig passage av fyra kraftverk gör det mycket svårt att tillgängliggöra sträckan, även om fiskvägar installeras.MörrumsånMörrumsån mynnar i Pukavikbukten vid Mörrum, och har en medelvattenföring på knappt 30 m3/s. Inom hela systemet Mörrumsån finns 24 vattenkraftverk, varav de sju som omfattas av denna utredning ligger belägna i den nedre delen av ån, nedströms sjön Åsnen. Genom denna avgränsning omfattar studien samtliga E.ONs anläggningar i Mörrumsån. Av de aktuella kraftverken finns gamla åfåror i anslutning till Granö, Hemsjö övre, Hemsjö nedre samt Fridafors nedre.Mörrumsån anses utgöra södra Sveriges viktigaste laxälv och idag når havsvandrande fisk upp till Fridafors nedre, ca 3 mil från mynningen. Fiskvägar finns installerade vid de tre nedströms kraftstationerna, Marieberg och Hemsjö nedre och övre. Utsättningar av smolt och yngel från havsöring sker årligen i de nedre delarna av ån, smolt i Kungsforsen vid Mörrum, och yngel i flera av de tillrinnande bäckarna.Med utgångspunkt i potentiella reproduktionsområden i Granö gamla fåra har möjligheten att etablera lax- och öringbestånd uppströms Fridafors studerats. Åtgärderna utgörs av fiskvägar i Fridafors samt minimitappning i Granö, ev. i kombination med biotopvårdsåtgärder. Resultaten visar att för att uppnå ett livskraftigt bestånd uppströms Fridafors ställs höga krav på funktion av de fem fiskvägarna. Om ett antagande görs att 95% av smolten passerar varje station tack vare spill under utvandringsperioden, måste uppströmspassage ske med en genomsnittlig effektivitet av 90% per station. Vid 80% klarar bara ett par tiotal honor sig upp till fåran för lek, medan populationen balanserar på gränsen till livskraftighet vid 90%. Eftersom det är så många fiskvägar får passagerna stort utslag på överlevnaden, och det ger t.ex. större effekt att öka fiskvägarnas effektivitet från 80 till 90% jämfört med att dubblera mängden reproduktionsområdena från 3,5 till 7 ha . Att maximera den gamla fårans potential genom biotopvårdsåtgärder är relevant, men bör därför ha lägre prioritet jämfört med att säkerställa fiskvägarnas funktion.Den föreslagna minimitappningen i Granö på 2,3 m3/s baseras på resultaten från flödessimuleringarna för att på ett kostnadseffektivt sätt nå goda förhållanden för reproduktion i fåran. Den totala årliga kostnaden uppskattas till ca 2 MSEK, om flödet ökas till 9,5 m3/s ger det ett ca 4 gånger så stort produktionsbortfall, medan den ekologiska effekten endast ökar med ca 10 %.En tänkbar åtgärd för att uppnå en positiv effekt på laxfisk i Mörrumsån vore en utrivning av Mariebergs kraftstation, en åtgärd som enligt modellen har potential att fördubbla laxbeståndet uppströms Marieberg. En utrivning av Marieberg skulle, utöver kostnader för återställning och utrivning, innebära ett produktionsbortfall bestående av hela kraftstationens kapacitet (3,2 GWh), motsvarande ca 1 MSEK per år (inräknad nuvarande kostnader för drift och underhåll, men exklusive utrivningskostnader).Frånsett utrivning är potentialen ur ett ekologiskt perspektiv, räknat i antal återvändande laxfisk, likvärdig i Ångermanälven, med en fiskväg i Sollefteå kombinerat med minimitappning i Hjälta, jämfört med Granö i Mörrumsån. Ur ett kostnadsperspektiv vore det ca 4 gånger så dyrt (ca 26 MSEK/år exklusive fiskväg i Sollefteå) som att genomföra åtgärderna vid Fridafors/Granö. Skillnaden ligger bland annat i att i Mörrumsån innebär studerade åtgärder ett tillskott till en befintlig population i vattendraget, medan det i Ångermanälven idag inte finns ett bestånd med naturlig reproduktion.Utifrån den samhällsekonomiska analysen ger ingen åtgärd med minimitappningar och/eller fiskvägar ett positivt resultat. Beroende på vilka scenarier som används blir den samhällsekonomiska förlusten av åtgärder i Granö från 10 MSEK och uppåt (nuvärde), medan förlusten i Ångermanälven blir drygt 200 MSEK och uppåt.