Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset (SFK) tillsattes 2020 för att undersöka statens assimileringspolitik mot de tre grupperna under 1800- och 1900-talet. I artikeln beskrivs arbetet i kommissionen som en förhandling mellan olika intressen och professioner om vad som hänt i det förflutna. Historieämnets roll och kunskapsprocessen i arbetet undersöks utifrån de direktiv som gavs, inledningsvis den kunskapsrelativism som direktivet återspeglar eftersom begreppen kväner och lantalaiset inte användes under assimileringspolitiken i Tornedalen. Etableringen av de två etnonymerna på 1990-talet förklaras med deras koppling till urfolksfrågan och tornedalingarna krav på att kunna utöva traditionella näringar. I SFK:s beskrivning och analys av assimileringspolitiken redogörs för hur militära, utrikespolitiska, religiösa och rasbiologiska hotbilder påverkade den statliga synen på tornedalingarna. Assimileringspolitiken har medfört att tornedalingarnas historia ofta osynliggjorts i svensk historieskrivning, likaså det finska folkets historia som en integrerad del av tornedalingarnas historia. SFK visar hur en exkluderande nationalistisk hållning till tornedalingarna skapade ett informellt metasystem av utbildningar för försvenskning av Tornedalen, ett sammansatt assimilerande skolsystem som utövade ett övergripande assimilerande tryck på tornedalingarna. De 198 intervjuer med tornedalingar som kommissionen använt sig av visar att statens assimileringspolitik orsakat en stor kulturell förlust för tornedalingarna som sträcker sig över generationer. Det gäller förlust av det meänkielispråkiga kulturarvet, osynliggörande i en svensk nationalistisk kontext men också frågor som berör territoriell hemvist och traditionella näringar som del av identiteten.

The Truth and Reconciliation Commission of Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (TRC) was set up in 2020 to investigate the assimilation policy towards the three groups during the nineteenth and twentieth century. The work of the commission is, in this context, described as a negotiation between different interests and professions about what happened in the past. The role of history as a subject, and also the knowledge process within the committee, is investigated in relation to the directive given for the work. The directive is investigated out of the knowledge relativism it reflects. The groups of kvens and Lantalaiset was in the directive described as having been exposed to an assimilation policy during the nineteenth and twentieth century, in spite of the fact that these ethnonyms were never officially used in the assimilation policy. The use of the two ethnonyms from the 1990s is explained in the context of indigenous rights, and also out of the demand by Tornedalians to have the possibility to practise traditional livelihoods. The TRC’s description and analyses of the assimilation policy describes how military, foreign policy, religious and racial-biological threat pictures influenced the state view of the Tornedalians. The assimilation policy has led to the ignorance of the history of the Tornedalians within Swedish historiography, as well as ignorance of the history of the Finnish people as an integrated part of the history of Tornedalen. TRC also demonstrates how an exclusionary nationalistic attitude towards the Tornedalians created an informal meta-system of education in order to make Tornedalen Swedish. This comprehensive assimilating school system put an overall assimilating pressure on the Tornedalians. The 198 interviews with Tornedalians that the commission used demonstrates how the assimilation policy of the state caused a major cultural loss to the Tornedalians that stretches over generations. It involves not only the loss of the Meänkieli-speaking cultural heritage and their invisibility in a nationalistic Swedish context but also the matter of territorial belonging and traditional livelihoods as part of their identity.

Från att en kyrka byggdes fram tills i dag har människorna samlats till gudstjänst i Gammelstad. Vid vistelsen i kyrkstugan tog man på sig sina bästa kläder. I Klädmodets variationer berättar historikern Lars Elenius om hur människorna i lulebygden klädde sig till vardags och till fest. Under självhushållningens tid vävde man själv tyget som man sydde kläder av. Ull var det självklara material man hade på gården, men man odlade också hampa. Linet importerade man däremot.

I klädernas formspråk och val av material signalerades också status och makt. Under ståndssamhällets tid var den sociala skiktningen starkt cementerad. Det fanns en föreställning om att adelsmannen, prästen och bonden tillhörde skilda grupper, där de lägre stånden skulle underordna sig de högre. Inget stånd fick överskrida sin plats i den sociala hierarkin genom att förhäva sig. Därför blev sidentyger och andra exklusiva tyger förbjudna att användas offentligt av de lägre stånden under 1600- och 1700-talet. De som överträdde förbudet fick sitta i fängelse ett antal dagar på vatten och bröd eller böta.

Industrialiseringen tillsammans med den billiga bomullen revolutionerade klädseln. Rallarna som byggde järnvägen till Malmfälten och till Luleå hade ingen möjlighet att sy upp kläder. De beställde efter från postorderföretag eller köpte kontant av handlare. Kvinnor i mejerier och på sjukhus började klä sig i vita kläder. Till Luleå stad flyttade företagare, bokhållare, hattmakare, hushållerskor och andra. Det borgerliga modet spred sig till kyrkstugorna i Gammelstad, till bönderna i byarna och arbetarna i städerna. I klädmodets förändring ser vi också samhället förändring.

Runt den medeltida kyrkan i Gammelstad växte tidigt fram en kyrkstad av små kyrkstugor som användes av bönderna under kyrkhelger och andra högtider. Kyrkplatsen var under medeltiden tätt omgiven av vatten vilket bidrog till att kyrkstugorna byggdes mycket tätt. Under medeltiden fanns därför topografiska likheter mellan kyrkstaden i Gammelstad och Gamla stan i Stockholm. I kyrkstugornas utformning ser vi den sekellånga dragkampen mellan individ och kollektiv. Var och en har alltid hittat sin egen estetiska lösning för sin kyrkstuga inom ramen för den gemensamma traditionen. Ett genomgående stildrag hos kyrkstugorna är de vita ytterdörrarna med sin påverkan från nyklassicismen. Där kan man spåra påverkan från kung Gustav III som efter sina resor i Italien starkt påverkade arkitekturen i Sverige. Under några decennier i början av 1600-talet fick staden Luleå stadsprivilegier på östra delen av kyrkplatsen. Det påverkade på ett genomgripande sätt den homogena medeltida kyrkstaden. För att ge plats åt nya rutmönstrade stadskvarter tvångsförflyttades de kyrkstugor som stod i vägen. Stora kringbyggda gårdar med bodar och ladugårdar tog deras plats. När staden flyttades till Luleås nuvarande plats flyttades också många av byggnaderna. De tomter som borgarna hade kvar lade grunden för det vi idag kallar kyrkbyn, medan kyrkans mark med kyrkstugorna kallas kyrkstaden. Förhållandet mellan de två har påverkat hur kyrkstaden utvecklades. Medan kyrkbyn moderniserats har kyrkstaden behållit sin medeltida karaktär.

Genom domstolsprotokoll, husförhörslängder och giftermålslängder för att rekonstrueras den samiska närvaron i Gammelstad och den nedre älvdalen. Ännu i mitten av 1800-talet talade många i befolkningen samiska, finska eller svenska. Vi får också följa det kollektiva minnet efter samiska bosättningar i byar som Rutvik, Alvik och Måttsund. Där finns platser som kallas Lappgärdan som minnen i landskapet efter samer som bott där. I boken sätts också den tidiga finskspråkiga befolkningen i kustområdet i ny belysning. Från 1900-talets historia beskrivs hur finska krigsbarn tumultartat fick lämna ett Finland i fullt krig med Sovjetunionen. De första krigsbarnen anlände 1942 och utplacerades i familjer. En del av dem blev också kvar efter kriget.

Landhöjningen efter istiden har påverkat det landskap som omger kyrkstaden i Gammelstad, som är ett världsarv. Fram till början av 1800-talet trodde forskarna att den sjunkande havsytan berodde på att Bibelns syndaflod drog sig tillbaka. Till dem hörde bl.a. Carl von Linne och Anders Celsius. Upptäckten av istiden gjorde att landskapet runt Gammelstad och Luleå kunde avläsas på ett nytt sätt. Landhöjningen påverkade det nuvarande världsarvet på ett påtagligt sätt. Staden flyttades från den medeltida kyrkplatsen 1649. Bönderna fick ny åkermark. Den uppgrundade Gammelstadsviken är i dag ett naturreservat som ingår i Natura 2000.