Following the expansion of hydropower in the Swedish north during the 20th century, wild salmon populations became extinct in most rivers, along with the disappearance of local fishing practices that had sustained communities for millennia. The most rapid decline occurred between the 1940s and 1970s. Against this backdrop, this dissertation aims to understand and explain how societal forces and power relations – between humans and between humans and salmon – shaped these extinction processes. To historicise these events, the analysis also considers long-term shifts in human-salmon relationships. A central finding is that the extinction of genetically distinct salmon populations can be understood as the culmination of a prolonged industrial-era process, marked by cyclical patterns of capitalist extraction, salmon decline, and social marginalisation of salmon-fishing locals. By the 1940s, hydropower expansion plans threatened to drive most wild salmon populations extinct. In response, debates emerged over salmon protection. Within this context, fisheries biologists persuaded the hydropower industry to fund smolt breeding programs to sustain offshore fishery yields, despite the obstruction of salmon migration routes. Securing these investments did, at the same time, strengthen the financial resources and professional status of the field of fisheries biology. Ultimately, the expansion of hydropower was propelled by economic and political imperatives rooted in the belief that production and consumption must continuously grow. This dissertation argues that capitalist extraction has been legitimised by ideologies of human superiority over nonhuman beings, leading decision-makers to rationalise population-level salmon extinctions as an acceptable trade-off for industrial growth. In conservation debates, salmon were framed as sources of profit rather than living beings with intrinsic value, leaving few ethical incentives to prevent population-level extinctions. Salmon, bound to their home rivers but unable to return, became lost to the world by being lost within it. Their disappearance has disrupted ecosystems and constituted a significant economic and cultural loss for local communities – undermining subsistence practices and diminishing knowledge embedded in salmon lifecycles. The broader intention of this dissertation is to highlight the global issue of accelerating biospheric impoverishment caused by human activity and its far-reaching consequences for humans, other living beings, and ecosystems. In this context, contributing knowledge on fish is particularly relevant, as they are among the most threatened groups of living beings on the planet. The ongoing and severe decline of fish populations in Swedish waters – coupled with their marginalisation in Swedish environmental history – further underscores the urgency of this study.

Sedan industrialiseringen accelererade efter andra världskriget har livet på jorden utarmats i alarmerande takt. Den grupp av arter som har pressats hårdast är fiskarna. Historien om när populationer av vildlax utrotades älv för älv i norra Sverige kan ge oss en inblick i varför.

Det går fort nu. Exakt hur fort vet ingen, men forskarna är överens om att arter och populationer har utrotats i ständigt accelererande takt de senaste decennierna. Det talas om att vi befinner oss mitt i ett sjätte massutdöende, där den stora skillnaden mot tidigare sådana epoker är att den har orsakats av människor.

”Knappast någorstädes i hela Europa finner man ett rikare laxfiske än i Bottniska hafvet upp emot Lappland, från hvars fjäll och slätter väldiga älfvar med sött vatten flyta ned; och det är en skön syn att här se laxarna, likt krigare i glimmande vapenskrud, midt i solgasset gå upp från hafvet mot strömmmen, helst då de följa efter hvarandra i så stor mängd, att äfven vattnet högt uppe i bergen får byte till öfvers för dem, som fiska där. [—] Och hur mycket man än må fånga af detta slags fisk, tyckes den dog aldrig vilja taga slut i sin hemtrakt. Jag har ju själf på Bottens kust längst i norr nära Torneå vid tiden för sommarsolståndet sett, hur man fångade och drog upp ur vattnet en så stor mängd lax, att de starkaste nät brusto under tyngden.” – Olaus Magnus. 1925 [1555]. Historia om de nordiska folken D. 4 (Sjuttonde-tjuguandra boken). Uppsala: Michaelisgillet.

I skuggan av 1900-talets vattenkraftsutbyggnad i norra Sverige utrotades vilda laxpopulationer i älv efter älv, hand i hand med laxfisken med uråldriga anor. I detta blogginlägg kommer jag att skildra vägen dit ur ett längre historiskt perspektiv. Häng med på en resa över årtusenden och sekler – där allt tar sin början i en tid när laxen utgjorde en grogrund som fick samhällen att växa fram och slutar med att människor valde att utrota den i merparten av norra Sveriges älvar. Detta kommer avslutningsvis att utmynna i en diskussion om hur minnet av laxens historiska betydelse har bevarats av våra samhällen i dag.

När torsken, ålen och andra arter är på väg att försvinna från Östersjön för gott, samtidigt som klimatförändringar för med sig nya utmaningar, finns anledning att rannsaka vår kultur.

Johan Cederqvist och Susanna Lidström skriver om en distans till havet som vuxit fram genom historien. I förhistorisk tid sökte sig människor gärna dit land och hav möttes för att nyttja det ofta rika djur- och växtlivet här. God tillgång på näring skapade förutsättningar för tidiga kulturer och samhällen att växa fram.

I takt med att allt färre har upplevt en direkt närhet till havet har vår förmåga att på djupet inse vår ömsesidiga relation med marina miljöer minskat. Att distansen till havet har ökat har samtidigt rötter i den seglivade västerländska idén om att människan genom sitt förnuft ska härska över en natur som inte förändras eller slår tillbaka. Havet, som gömmer både naturens aktivitet och mänsklig påverkan under en spegelblank yta, har i den andan kommit att uppfattas som särskilt passivt: som tidlöst och osårbart.