Bakgrund: Svenska intervjustudier indikerar att patienter upplever utsatthet inom den rättspsykiatriska vården och mer forskning behövs inom rättspsykiatrisk omvårdnad. Inom den svenska rättspsykiatriska heldygnsvården är implementeringen av Safewards-modellen, som syftar till att minska konfliktbeteende samt användning av begränsande åtgärder, ännu i sin linda. Därtill finns en kunskapslucka rörande implementeringen av Safewards, inklusive dess utvärdering (i termer av metodtrohet) samt rörande de modererande faktorer som påverkar metodtroheten. En sällan studerad faktor vid implementeringsutvärdering av Safewards är den modererande faktorn deltagarnas gensvar. Eftersom specialistsjuksköterskan ansvarar för implementering av evidensbaserad omvårdnad finns ett behov av att beskriva såväl hindrande som främjande faktorer vid implementering av evidensbaserad omvårdnad, icke minst i ett sammanhang där samtidigt potentiellt ovan identifierade kunskapslucka kring rättspsykiatrisk omvårdnad och metoden Safewards i den kontexten kan fyllas.

Syfte: Syftet var att beskriva patienternas och personalens gensvar vid implementeringen av Safewards på en rättspsykiatrisk klinik i Sverige.

Metod: Denna studie utgör en mindre del av ett större forskningsprojekt rörande implementeringen av Safewards inom svensk psykiatrisk heldygnsvård. Datainsamlingen var utförd sedan tidigare av representanter från det större forskningsprojektet, och utfördes genom semistrukturerade intervjuer. I denna studie deltog åtta patienter som vårdas i svensk rättspsykiatrisk heldygnsvård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV (1991:1129) samt åtta anställda (sjuksköterskor och skötare/undersköterskor) som samtliga är anställda vid samma klinik som patienterna vårdas på. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med en deskriptiv design.

Resultat: Analysen resulterade i det övergripande huvudtemat ”Att både anamma och avvisa - en dikotomi med konsekvenser för resultatet” (som sammanfattar gensvaret för såväl patienterna som personalen). Därunder återfinns ett tema avseende patienternas gensvar (”Att se det positiva men ändå tvivla”) och ett tema avseende personalens gensvar ”Att svara an med motstånd eller engagemang”). Under respektive tema återfinns sedan tre subteman. 

Slutsatser: De två mest framträdande gensvaren såväl hos patienterna som hos personalen var olika former av tvivel och en bristande tillit. Detta yttrade sig hos patienterna i att de drog sig undan och hos personal i att de utövade motstånd mot implementeringen. Resultatet pekar på ett behov att utveckla implementeringsstrategier som går på djupet och i högre grad beaktar patienternas delaktighet, rådande maktförhållanden och vårdkulturer och författarna föreslår vidare verksamhetsnära omvårdnadsforskning om Safewards inom rättspsykiatrisk vård där såväl patienternas som personalens gensvar tydliggörs.