Under år 2015 kom ett rekordantal ensamkommande ungdomar och sökte asyl i Sverige i hopp om ett bättre liv, det stora antalet ledde till en åtstramad migrationslagstiftning och långa handläggningstider. Syftet med denna rapport var att, genom en kvalitativ intervjustudie, undersöka ensamkommande ungdomars erfarenheter av vad som påverkat deras psykiska hälsa i Sverige. Elva intervjuer har genomförts och vald analysmetod för det insamlade data är innehållsanalys. I resultatet framkom det att det är svårt att komma ensam till ett främmande land med en helt ny kultur samt hur ensamheten skapat en önskan om att få vara en del av en gemenskap. Det visade även på svårigheten i att finna svenska vänner och hur ovissheten och väntan på uppehållstillstånd påverkat deras mående negativt. Många av dem saknade även tillit till myndigheter och människor i Sverige då de fått erfara rasism och främlingsfientlighet. På grund av de svårigheter de mött i Sverige och bristen på stöd från professionella har ungdomarna utvecklat egna coping-strategier för att inte behöva tänka på sina problem. I resultatet framkom även vikten av ett socialt stöd från exempelvis deras gode män eller svenskar som engagerat sig ideellt. En stor del av resultatet bekräftar tidigare forskning i ämnet, detta innebär att det finns information om hur samhället kan skapa goda förutsättningar för att ensamkommande ungdomar ska må bra i Sverige. Problematiken ligger i att nya lagar och regler utformas som är i strid med vad forskningen visar samt att vården inte har tillräcklig kunskap i att bemöta dessa ungdomar ur ett traumamedvetet perspektiv.