Blogginlägg

”Knappast någorstädes i hela Europa finner man ett rikare laxfiske än i Bottniska hafvet upp emot Lappland, från hvars fjäll och slätter väldiga älfvar med sött vatten flyta ned; och det är en skön syn att här se laxarna, likt krigare i glimmande vapenskrud, midt i solgasset gå upp från hafvet mot strömmmen, helst då de följa efter hvarandra i så stor mängd, att äfven vattnet högt uppe i bergen får byte till öfvers för dem, som fiska där. [—] Och hur mycket man än må fånga af detta slags fisk, tyckes den dog aldrig vilja taga slut i sin hemtrakt. Jag har ju själf på Bottens kust längst i norr nära Torneå vid tiden för sommarsolståndet sett, hur man fångade och drog upp ur vattnet en så stor mängd lax, att de starkaste nät brusto under tyngden.” – Olaus Magnus. 1925 [1555]. Historia om de nordiska folken D. 4 (Sjuttonde-tjuguandra boken). Uppsala: Michaelisgillet.

I skuggan av 1900-talets vattenkraftsutbyggnad i norra Sverige utrotades vilda laxpopulationer i älv efter älv, hand i hand med laxfisken med uråldriga anor. I detta blogginlägg kommer jag att skildra vägen dit ur ett längre historiskt perspektiv. Häng med på en resa över årtusenden och sekler – där allt tar sin början i en tid när laxen utgjorde en grogrund som fick samhällen att växa fram och slutar med att människor valde att utrota den i merparten av norra Sveriges älvar. Detta kommer avslutningsvis att utmynna i en diskussion om hur minnet av laxens historiska betydelse har bevarats av våra samhällen i dag.