Biocider tillsätts exteriöra byggnadsmaterial och ytbehandlingar för att förhindra påväxt av mikroorganismer såsom mossor, svampar, bakterier, alger och lavar som bryter ner materialet, samt för att konservera till exempel tak- och fasadfärg innan applicering. Urlakning av biocider från dessa ytor kan ske vid regn och riskerar att transporteras via dagvatten från den urbana miljön till omkringliggande vattenförekomster. Det övergripande syftet med denna studie var att genom laboratorieförsök jämföra biocidurlakning från olika ytbehandlingar och material som används på tak, fasader eller andra ytor i den urbana miljön, samt att uppskatta vilka av de studerade materialen som är troliga källor tillbiocider i dagvatten. De testade materialen inkluderade två typer av bitumenmembran (takpapp och shingel) från två tillverkare vardera, fyra impregnerade trä och olika typer av färger avsedda för trä- (tre stycken), plåt- (två stycken) och betong-/putsytor (två stycken). Dessa material undersöktes genom lakningsförsök i laboratorium med tre tidsintervall som utfördes i följd efter varandra. Resultaten visade att diuron var den biocid som frigjordes från flest av de testade materialen. Färger för träfasader och betong urlakade högst koncentrationer av biocider bland de testade materialen. Bitumenshingel var det enda testade materialet som inte urlakade några biocider. Dessutom frigjorde impregnerat trä högst koncentrationer av koppar och ett bitumenbaserat papptak samt betong- och plåtfärger släppte de högsta fosforkoncentrationerna. Det finns därmed en potentiell risk för frisättning av biocider från exteriöra byggnadsmaterial och beläggningar på byggnader till avrinning för vidare transport med dagvatten till närliggande vattenförekomster.