Dagvattenutsläpp kan ge upphov till biologiska effekter i urbana vattenmiljöer. I denna studie togs bottensedimentprover från fyra vattendrag, både uppströms och nedströms urbana och industriella områden. Proverna analyserades med fem in vitro-biotester som riktar in sig på aktivering av östrogenreceptorer (ER), androgenreceptorer (AR), arylkolvätereceptorer (AhR), hämning av AR (Anti-AR) samt induktion av oxidativ stress (Nrf2). Resultaten kompletterades med kemisk analys av 82 föroreningar som förekommer i urban avrinning. Så kallad "iceberg-modellering" användes för att identifiera vilka dagvattenrelaterade ämnen som driver de observerade biologiska effekterna.

Provtagningspunkter nedströms dagvattenutsläpp uppvisade förhöjd biologisk aktivitet, särskilt kopplat till AhR-aktivering och oxidativ stress. Intressant nog noterades ökad ER-aktivitet främst vid uppströms punkter med låg urban påverkan och större inslag av jordbruk. Iceberg-modelleringen indikerade att flera högmolekylära PAH:er, såsom benzo[k]fluoranten, potentiellt kan bidra till effekter inom flera av de analyserade verkningsmekanismerna. Resultaten antydde även att 4-tert-oktylfenol teoretiskt skulle kunna påverka främst ER- och Anti-AR-respons. För vissa PFAS visade modelleringen platsberoende potentiella bidrag; vid NrkC föreslogs exempelvis att FOSA kan stå för en del av den beräknade Anti-AR-aktiviteten. I ett enskilt fall (NrkA) var PFOA den enda substans som bidrog till den kemiskt beräknade Nrf2-effekten, men detta utgjorde endast en mycket liten andel av den observerade bioaktiviteten.

Resultaten understryker att urbant dagvatten är en transportväg för biologiskt aktiva föroreningar till recipienter, och att detta vidgar perspektivet bortom vad riktade kemiska analyser ensamma kan avslöja.