Inom gruvindustrin genomförs teknisk utveckling och hållbar omställning genom människors arbete och lärande i arbetets praktik, inte enbart genom nya tekniska system, organisatoriska strategier eller politiska ambitioner. Teknisk utveckling och hållbar omställning förändrar arbetsuppgifter, arbetssätt och kompetenskrav, vilket gör arbetsplatslärande centralt för hur förändringsprocesser genomförs och får genomslag. Trots att gruvindustrin genomgår omfattande förändringar finns det begränsad kunskap om hur dessa förändringar omsätts i gruvarbetets praktik och vilka konsekvenser de får för gruvarbetares arbetsplatslärande och kompetensutveckling. Syftet med denna avhandling är att bidra med fördjupad kunskap om hur arbetsplatslärande och kompetensutveckling formas i gruvarbetets praktik i relation till teknisk utveckling och hållbar omställning.

Avhandlingen bygger på fyra delstudier som tillsammans belyser det övergripande syftet ur olika perspektiv. Delstudierna omfattar en litteraturöversikt och empiriska studier i form av en webbenkät med experter från gruvrelaterade verksamheter samt workshops, intervjuer och fokusgruppsdiskussioner med anställda inom den svenska gruvindustrin. Det kvalitativa empiriska materialet har huvudsakligen analyserats med reflexiv tematisk analys. I den fjärde delstudien samt i kappans analys- och diskussionskapitel har praktikgemenskaper (Lave & Wenger, 1991/2008) och arbetarkollektivet (Lysgaard, 1961) använts som teoretiska perspektiv.

Gruvarbetares arbetsplatslärande och kompetensutveckling formas till stor del i det dagliga arbetet genom erfarenhetsutbyte, gemensam problemlösning och andra kollektiva praktiker där kunskap utvecklas, delas och prövas. Dessa kollektiva lärpraktiker skapar samtidigt förutsättningar för att hantera förändrade arbetsuppgifter, tekniska system och kompetenskrav. När arbetsuppgifter och kompetenskrav förändras omförhandlas kontinuerligt vad som erkänns och värderas som relevant yrkeskompetens. Gruvarbetarnas möjligheter till arbetsplatslärande beror dock även på organisatoriska förutsättningar, exempelvis tid, resurser och utrymme för kunskapsutbyte och gemensam problemlösning.

Det finns en diskrepans mellan gruvrelaterade experters begränsade tilltro till gruvarbetares vilja och förmåga att utveckla sin kompetens och gruvarbetarnas egna beskrivningar av lärande och kompetensutveckling som en självklar del av arbetet. Gruvarbetarna uttrycker en stark vilja att utveckla den kompetens som krävs när arbetet förändras. Denna diskrepans är betydelsefull eftersom föreställningar om gruvarbetares vilja och förmåga att lära kan påverka hur kompetensutveckling organiseras och vilka insatser som prioriteras.

Gruvarbetarna utvecklar kompetens för att möta förändringar men är även aktiva medskapare i hur förändringarna tar form i arbetets praktik. De producerar därmed inte enbart malm utan också den kompetens som krävs för att teknisk utveckling och hållbar omställning ska kunna omsättas i gruvarbetets praktik. Organisationer behöver därför skapa långsiktiga förutsättningar för det arbetsplatslärande och den kompetensutveckling som förändringarna kräver.