Framtidens berättelser är redan här – och har varit det ganska länge! Berättelser inkluderar sätt att konstruera verkligheten, skapa identitet och kan, i den mest konkreta betydelsen, brukas som arbetssätt, menar Bruner (1986). I berättandets användning skapas mening genom att kognitiva och affektiva aspekter vägs samman (Felski 2008). Så har det varit historiskt, så är det nu och så kommer det med stor sannolikhet att vara i framtiden. Samtidigt förändras berättandets uttrycksformer. Litteratur blir till spel, spel blir till film, film blir till tv-serier och så vidare, och allt medieras digitalt i konvergenskulturen (Jenkins 2006). Med utgångspunkt i ett empiriskt exempel bestående av en tonårings mediedagbok under några veckor önskar föredraget diskutera tre teoretiska aspekter av vad som förenar och skiljer berättande igår, idag och i framtiden. Den första handlar om transformation (Brummett 1991) i betydelsen hur meningsbärande fragment från olika medier, modaliteter och språk förenas i textmosaiker. Den andra berör emokognition (Palm 2009), dvs. läsupplevelsens olika verkningar som upplevs som värden, beroende på textens art och läsarens förutsättningar, förväntningar och engagemang. Den tredje aspekten diskuterar de narrativa kompetenser (Lundström & Olin-Scheller 2010) som utgör en förutsättning för att bli deltagare i så kallade multimodala textuniversum. Diskussionen utgår från fritidens användning av berättelser, men som fond och referenspunkt för lärande ligger den sedan tidigare väl beforskade skolläsningen av berättelser.