Bakgrunden till uppkomsten av denna uppsats var på grund av tidigare forskning vilken visade att elever med dyslexi från grundskolan går vidare ut i samhället med otillräckliga strategier och liten motivation för läsning och skrivning. Elever går ut i ett samhälle där ett aktivt deltagande underlättas av goda kunskaper i skrift. Jämförelser för resultatet är gjorda mellan litteratur i ämnet dyslexi och genom intervjuer av en klasslärare och tre specialpedagoger. Undersökningen baserades på lärares erfarenheter av att i skolan möta och arbeta med elever med förmodad eller diagnostiserad dyslexi. Studien besvarar frågeställningar som vilket förhållningssätt elever med dyslexi möts av, vilka läs- och skrivstrategier elever med dyslexi möter och hur lärare upptäcker dyslexi via läsning och skrivning. Resultatet visar starkt på att ett positivt och uppmuntrande förhållningssätt ger framgång. Det rådde viss skillnad mellan vilka läs- och skrivstrategier elever möter beroende på om undervisning sker i klassrum eller hos specialpedagog. En diagnostisering i sig ger inga fördelar i undervisning, men kan beroende på faktorer kopplade till varje enskild individ ge elever en förklaring till sina svårigheter och ett bättre bemötande från omgivningen. Resultatet visar vikten av att upptäcka och förebygga svårigheterna i tid för större förutsättningar till aktivt deltagande i samhället.