Studien granskar behovet av en konkretisering av begreppet social hållbarhet för att vägledning på strategisk nivå ska kunna genomföras. Vidare analyseras olika former av övergripande systematik som kan säkerställa ett likartat utfall gällande den sociala hållbarheten. Utöver sociala metodverktyg undersöker också studien hur sociala värden kan tas om hand och säkerställas i planbeskrivningar och planbestämmelser, samt hur kriterier för sociala krav kan utvecklas vid markanvisning och i avtalsmallar. I huvudsak fokuserar studien på hur sociala processer i detaljplaneskedet kan integrera den sociala hållbarheten som ett naturligt inslag i projekt. Samt hur dessa sociala värden sedan ska regleras och säkras genom detaljplan och genomförandeavtal. Studiens resultat har möjliggjort genom metodikerna litteraturstudie, etnografi och fallstudie. Metoddelen för fallstudien är i sin tur uppbyggd av en dokumentstudie, intervju samt ett projekturval. Genom presenterad tidigare forskning inom social hållbarhet samt genom en undersökning gällande hur olika kommuner förhåller sig till begreppet social hållbarhet visar examensstudien på bredden av konceptet. Studien presenterar också några av de viktigaste bidragsfaktorerna till social hållbar utveckling inom den urbana kontexten. Studien har genom analys av kommunerna Huddinge, Göteborg, Malmö och Stockholm fastslagit att framgångsrika metodverktyg för att jobba med social hållbarhet i detaljplaneskedet förekommer där en välfungerande SKA-metodik utmärker sig. Studien visar på hur projektresultat som avser social hållbarhet kan höjas genom att lyfta in en social konsekvensanalys i tidigt projektskede. Studien trycker på att sociala konsekvensanalyser bör finnas med genom hela stadsbyggnadsprocessen och att en tydlig kommunal definition av begreppet social hållbarhet ska finnas. De sociala konsekvensanalyserna får också gärna finnas i stadens budget för att ge utrymme åt sociala frågor i beslutsfattandet. Studien visar på att det är svårt att juridiskt reglera de mjuka värdena som är viktiga för den sociala hållbarheten på stadsdelsnivå. Dock pekar studien på flertalet fysiska faktorer som är, i olika stor grad, reglerbara genom detaljplan samt genom markanvisnings- och exploateringsavtal. Regleringar för de fysiska faktorerna kan säkerställa sociala värden samt skapa förutsättningar och möjligheter för uppfyllelse av de mjuka värdena. Studien visar att detaljplanen som verktyg för att uppnå en stärkt social hållbarhet har varit framgångsrik för att tillgodose sociala aspekter med en tydlig förankring till den fysiska miljön. För sociala aspekter där en lika tydlig fysisk förankring saknas finns begränsningar i vad som går att reglera i en detaljplan. Av genomförandeavtalen visar studien på att markanvisningsavtalet framstår som det genomförandeavtal med störst möjlighet att påverka den sociala hållbarheten. Här kan kommunen i sin position som markägare säkerställa vissa sociala aspekter för projektet. I exploateringsavtalet finns mindre möjlighet till reglering av sociala värden. I dessa sammanhang bygger mycket på exploatörens egna ambitioner för den sociala hållbarheten. Studien landar i att sociala aspekter med en tydlig fysisk förankring går att reglera i detaljplan och i genomförandeavtal. Studien visar dock på att många sociala aspekter kan vara lättare att tillgodose genom handlingar likt kvalitetsprogram, planprogram, hållbarhetsstrategier samt genom byggherredialoger med tillhörande sociala handlingsplaner. Med nuvarande lagstiftning och direktiv finns ett större spelrum i dessa handlingar för att planera och kravställa åtgärder som främjar den sociala hållbarheten. Allt för hårda regleringar i detaljplan och i genomförandeavtal som saknar ett tydligt lagstöd riskerar istället att klassas som kommunala särkrav vilket inte är tillåtet. Mjuka värden utan fysisk förankring är lika viktiga för den sociala hållbarheten men svårare att omhänderta i dessa handlingar.