Denna presentation fokuserar svensklärares uppfattningar om språklig heterogenitet. Språksituationen i Norrbotten, i norra Sverige, med språkarvet finska, meänkieli och samiska som sedan år 2000 är nationella minoritetsspråk, väcker frågor om hur lärares uppfattningar om språklig heterogenitet kan påverka deras undervisning. Språk behandlas olika i grundskolesystemet. Svenska är obligatoriskt med mest undervisningstid, medan frivilliga modersmålsstudier i exempelvis finska, meänkieli och samiska, tilldelas färre timmar, 1490/320h. Skolverkets (2023) statistik antyder att många flerspråkiga studerar skolans svenskämne. Givet detta är studiens syfte att bidra med kunskap om norrbottniska lärares förhållningssätt till flerspråkighet. Forskningsfrågorna är: Hur talar svensklärare om språklig heterogenitet? Vilka språkideologier kommer till uttryck när lärarna reflekterar över sina erfarenheter av elever med olika språkbakgrund i undervisningen? 

Studien baseras på intervjuer med åtta lärare från norrbottenskommuner med ansvar att främja ungas språkanvändning med finska, meänkieli och samiska (SFS 2009:725). För att fördjupa den tematiska analysen (Braun & Clarke, 2022) användes Ruíz (1984) uppfattningar om språk som problem, rättighet och resurs. Enligt resultatet ser lärarna generellt flerspråkighet som en positiv rättighet. För elever som är inlärare av svenska blir flerspråkigheten ett problem, medan goda kunskaper i svenska osynliggör finska, meänkieli och samiska. Lärarna anser att inkludering av flerspråkighet som en resurs kräver formella beslut och mer tid. Kommunens språkåtaganden syns inte i lärarnas rapporterade undervisning, vilket visar en klyfta mellan ideologi och praktik.