Det finns viss evidens för att unilateral stretching/rörlighetsträning kan ge förändringar i ROM inte bara på den muskel som stretchats/rörlighetstränats utan även på kontralateral sida och mer avlägsna delar av kroppen, ett fenomen som benämns crossover effekt. I majoriteten av studierna har crossover effekten studerats utifrån en statisk stretchintervention och man har framförallt tittat på kortsiktiga, akuta, effekter där det icke stretchade/rörlighetstränade benet fungerat som kontroll. Det saknas studier som närmare undersökt crossover effekten över tid samt om det efter avslutad intervention finns en kvarvarande effekt samt jämförelser inte bara med det ben som inte stretchats/rörlighetstränats utan en oberoende kontroll. 

Syftet med denna studie var att undersöka den långsiktiga crossover-effekten av unilateral dynamisk rörlighetsträning på hamstringsmuskelns längd genom att jämföra den ickerörlighetstränade kontralaterala hamstringsmuskeln med den rörlighetstränade dominanta hamstringsmuskeln. Ett ytterligare syfte var att jämföra den icke-rörlighetstränade hamstrings muskelns längd med hamstringsmuskelns längd för en kontrollgrupp som inte genomgick rörlighetsträning. 

Metod: Studien genomfördes som del i en prospektiv randomiserad kontrollerad interventionsstudie (RCT) med deduktiv ansats. 32 friska personer i åldern 18-65 år med <70 grader flexion i höftled vid striaght leg raise inkluderades i studien. Deltagarna randomiserades till 1) dynamisk rörlighetsträning, 7,5 min/dag, 7 dagar/vecka under 8 veckor, 2) kontrollgrupp. Deltagarnas rörlighet i hamstrings mättes passivt och aktivt utifrån utfallsmåtten Aktiv knä extension (AKE) och Passiv straight leg raise (PSLR) innan interventionens start, efter 4 veckor, efter 8 veckor samt 20 veckor efter baslinjemätningen. Parat t-test användes för att analysera förändringar inom gruppen över tid. Independent t-test användes för jämförelser mellan respektive grupps deltavärden.

Resultat: Utifrån utfallsmåttet AKE fanns inga signifikanta skillnader vid jämförelse mellan grupperna vid något mättillfälle. Vid analys av ROM inom grupp över tid utifrån utfallsmåttet AKE fanns en signifikant ökning vid interventionens avslut på interventionsgruppens icke dominanta, ej rörlighetstränade ben. Utifrån utfallsmåttet PSLR fanns det en signifikant skillnad vid interventionens avslut vid jämförelse mellan interventionsgruppens icke dominanta, ej rörlighetstränade ben, samt kontrollgrupp. Vid analys av ROM inom grupp över tid utifrån utfallsmåttet PSLR fanns det signifikant ökning av ROM på såväl interventionsgruppens dominanta, rörlighetstränade ben, som icke dominanta, ej rörlighetstränade ben, samt kontrollgruppens ickedominanta ben vid samtliga mätningar.   

Konklusion: Sammanfattningsvis tyder resultaten från denna studie på att det kan förekomma en crossover-effekt vid unilateral dynamisk rörlighetsträning baserat på utfallsmåttet PSLR. Det är dock viktigt att notera att den undersökta gruppen är för liten för att dra några definitiva slutsatser och noterbart är att även kontrollgruppen som användes som jämförelse ökade rörligheten i sitt icke dominanta ben. Vidare studier på ämnet behövs med framförallt större interventionsgrupp som jämförs mot kontrollgrupp för att ge mer säkra resultat. Ur ett kliniskt perspektiv kan ökad kunskap om crossover effekten ha en stor betydelse då det kan ge nya strategier och verktyg för att bibehålla eller öka rörlighet vid exempelvis ortopediska åkommor med immobilisering.

There is some evidence that unilateral stretching/mobility training can lead to changes in ROM not only in the muscle that has been stretched/mobility trained but also in the contralateral side and more distal parts of the body, a phenomenon referred to as the crossover effect. The majority of studies have investigated the crossover effect based on a static stretching intervention, focusing primarily on short-term, acute effects, where the nonstretched/mobility-trained leg served as the control. There is a lack of studies that have examined the crossover effect over time and whether there is a lasting effect after the intervention, as well as comparisons not only with the leg that was not stretched/mobility trained, but also with an independent control group. 

The aim of this study was to investigate the long-term crossover-effect of dynamic mobility stretching on hamstring muscle length by comparing the non-stretched contralateral hamstring to the stretched dominant hamstring. An additional aim was to compare the non-stretched hamstring muscle length to the hamstring muscle length of a non-stretching control group. 

Method: The study was conducted as part of a prospective randomized controlled intervention study (RCT) with a deductive approach. 32 healthy individuals aged 18-65 years with <70 degrees of hip flexion in straight leg raise were included in the study. Participants were randomized into 1) dynamic mobility training, 7.5 minutes/day, 7 days/week for 8 weeks, or 2) a control group. Participants’ hamstring mobility was measured both passively and actively using the outcome measures Active knee extension (AKE) and Passive straight leg raise (PSLR) before the intervention began, after 4 weeks, after 8 weeks, and 20 weeks after the baseline measurement. Paired t-tests were used to analyze within-group changes over time. Independent t-tests were used to make comparisons between the groups respective delta values. 

Results: Based on the outcome measure AKE, there were no significant differences when comparing groups at any measurement time point. In the analysis of ROM within the group over time using the AKE measure, there was a significant increase at the end of intervention for the intervention group’s non-dominant, non-mobility-trained leg. Based on the PSLR outcome measure, there was a significant difference at the end of intervention when comparing the intervention group’s non-dominant, non-mobility-trained leg with the control group. In the analysis of ROM within the group over time using the PSLR measure, there was a significant increase in ROM for both the intervention group’s dominant, mobility-trained leg, as well as the non-dominant, non-mobility-trained leg, and the control group’s nondominant leg at all measurement points. 

Conclusion: In summary, the results of this study suggest that a crossover effect may occur with unilateral dynamic mobility training based on the outcome measure PSLR. However, it is important to note that the sample size in this study is too small to draw definitive conclusions, and notably, even the control group that was used for comparison showed increased mobility in their non-dominant leg. Further studies on this topic are needed, particularly with larger intervention groups compared to a control group, to provide more reliable results. From a clinical perspective, increased knowledge about the crossover effect could be of great importance, as it may offer new strategies and tools for maintaining or increasing mobility in conditions such as orthopedic issues involving immobilization.