Introduction: 

Athletics encompasses a wide range of events, each placing unique physiological demands on the body. Injury prevalence in this population is high, and injury development is multifactorial, involving both physical and psychological stressors. Monitoring subjective markers of fatigue and objective neuromuscular fatigue may help identify differences between injured and non-injured athletes. However, there is a lack of studies examining the prevalence of injuries and the location of injuries among adolescent elite athletes in athletics. 

Purpose: 

The purpose of this study was to examine the prevalence of injuries and their locations over the past 12 months and during the last 7 days. Additionally, the study aimed to investigate differences between athletes with ongoing injuries and those who were injury-free in terms of stress, sleep quality, alertness, fatigue, and countermovement jump (CMJ) height. The study also examined the frequency of athletes continuing to train despite an ongoing injury. 

Method: 

A cross-sectional design was used, involving 41 athletics athletes enrolled in Swedish national athletics high schools. Participants reported the prevalence of injuries over the past 12 months and ongoing injuries in the past 7 days, specifying the affected body regions. They also rated their stress, sleep quality, alertness, and fatigue on a numeric scale from 0 to 10. A countermovement jump test was performed to assess neuromuscular function. Athletes were divided into injured and non-injured groups. Independent t-tests were used for normally distributed variables, while the Mann-Whitney U test was applied to non-normally distributed data. The significance level was set at p <0.05. 

Results: 

Injury prevalence was high, with 83% of athletes reporting at least one injury in the past 12 months and 61% reporting an injury in the past 7 days. The most frequently injured body region was the lower back (36.5% over the past 12 months and 24.5% in the past 7 days), followed by the knee (29% and 19.5%, respectively). Notably, 72% of athletes with ongoing injuries continued to train despite their injury. Two significant differences were found between injured and non-injured athletes: non-injured athletes had significantly higher CMJ height, while injured athletes reported significantly higher alertness. No other subjective ratings showed significant differences. 

Conclusion: 

The injury prevalence among Swedish athletics athletes attending national high schools is high. The lower back being the most frequently injured region is a novel finding that merits further investigation. The higher alertness reported among injured athletes is an interesting observation but may have limited value as a predictive marker. The significant difference in CMJ height suggests that this measure could potentially serve as an early indicator of injury risk. However, longitudinal studies are needed to determine causality and evaluate whether changes in CMJ height precede injury.

Introduktion:

Friidrott är en idrott med många olika grenar som ställer varierande fysiologiska krav på kroppen, och skaderisken är hög. Skadeuppkomst är multifaktoriell, där både subjektiva och objektiva stressfaktorer spelar en roll. Att mäta både subjektiva markörer och objektiva mått på neuromuskulär trötthet kan ge en djupare förståelse för skillnader mellan skadade och icke-skadade atleter. Det saknas studier som undersöker skadeprevalens och vanliga skadeområden hos tonåriga friidrottare.

Syfte:

Syftet med studien var att undersöka skadeprevalens och vanligaste skadeområden under de senaste tolv månaderna samt pågående skador. Studien syftade även till att analysera eventuella skillnader i upplevd stress, sömnkvalitet, pigghet, trötthet samt hopphöjd i ett countermovement jump (CMJ) mellan skadade och icke-skadade friidrottare. Dessutom undersöktes hur stor andel av de med pågående skada som fortsatte att träna trots skadan.

Metod: 

Studien hade en tvärsnittsdesign och inkluderade 41 friidrottare från svenska Riksidrottsgymnasier. Deltagarna rapporterade om skador de haft under de senaste 12 månaderna och under de senaste 7 dagarna, samt vilka kroppsdelar som varit drabbade. De skattade även sin upplevda stress, sömnkvalitet, pigghet och trötthet på en numerisk skala från 0 till 10. Hopphöjd mättes med ett countermovement jump. Deltagarna delades in i grupperna "skadade" och "icke-skadade", och statistiska analyser genomfördes för att jämföra grupperna. För normalfördelade variabler användes oberoende t-test, och för icke-normalfördelade variabler användes Mann-Whitney U-test. Signifikansnivån sattes till p <0.05.

Resultat:

Skadeprevalensen under de senaste tolv månaderna var 83%, och under de senaste 7 dagarna 61%. Den vanligaste skadelokaliseringen var ländryggen (36.5% senaste 12 månaderna; 24.5% senaste 7 dagarna), följt av knäna (29% respektive 19.5%). Bland friidrottarna med pågående skada uppgav 72% att de fortsatte att träna trots skadan. Två signifikanta skillnader hittades mellan skadade och icke-skadade: de icke-skadade hoppade signifikant högre i CMJ, och de skadade skattade sin pigghet signifikant högre. Övriga subjektiva skattningar visade inga signifikanta skillnader.

Konklusion: 

Skadeprevalensen hos svenska gymnasiefriidrottare vid Riksidrottsgymnasium är hög. Att ländryggen är det vanligaste skadeområdet är ett nytt fynd som bör undersökas vidare. Den signifikanta skillnaden i pigghet är intressant, men dess värde som prediktor för framtida skada är begränsat. Skillnaden i hopphöjd är mer lovande som en möjlig prediktiv faktor, förutsatt att förändringen sker före skadan. För att fastställa detta krävs dock en longitudinell studie där orsakssamband kan undersökas något som inte är möjligt i en tvärsnittsstudie.