Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur jämkningsreglerna tillämpas på barn och ungdomar. För att undersöka gällande rätt har den rättsdogmatiska metoden använts vid författandet. Barn och ungdomar kan bli skadeståndsskyldiga enligt skadeståndslagen (1972:207), men bedömning skiljer sig på olika sätt från vuxnas. För barn och ungdomar tillämpas 2 kap. 4 § SkL, vilken kan medföra jämkning av skadeståndet om fullt ansvar anses oskäligt. Jämkning syftar till att skapa en rättvis balans mellan parterna där särskild hänsyn tas till det skadevållande barnets eller ungdomens ekonomiska situation och återanpassning i samhället samt den skadelidandes behov av ersättning. Barn under 15 år bedöms mildare eftersom de, beroende på sin ålder, anses ha begränsad förståelse för sina handlingar och dess konsekvenser, medan ungdomar över 15 men under 18 år i regel bär fullt ansvar, i likhet med vuxna. I vissa fall kan även vårdnadshavare hållas ansvariga för skador vållade av deras barn, vilket i praktiken begränsar barnets egna ansvar. Uppsatsen behandlar även den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL och dess betydelse vid bedömningen av skadeståndsansvar för barn och ungdomar.