Uppsatsen behandlar den rättsliga regleringen av uran i Sverige med särskilt fokus på reglering och kontroll av uran i samband med mineralbrytning. Uran har historiskt haft en särskild rättslig status i svensk lagstiftning, präglad av statlig kontroll och säkerhetspolitiska överväganden. Från 1945 till 2018 reglerades uran inom ett koncessionssystem, vilket möjliggjorde utvinning under vissa förutsättningar. År 2018 infördes dock ett uttryckligt förbud mot uranutvinning, motiverat av miljö- och energipolitiska skäl. Uppsatsen analyserar hur detta rättsläge har utvecklats över tid, särskilt i ljuset av nya politiska initiativ som syftar till att åter möjliggöra uranbrytning. Det rättsdogmatiska angreppssättet kompletteras med rättshistoriska inslag. Den miljörättsliga analysen fokuserar på hur uran regleras som ett särskilt förorenande ämne enligt miljöbalken med särskilt hänsyn till vattenverksamhet och tillämpliga miljökvalitetsnormer enligt EU:s ramvattendirektiv. Slutsatsen är att frågan om uranbrytning befinner sig i ett komplext rättsligt landskap där miljöskydd, resursbehov och politiska mål ställs mot varandra. Trots att lagändringar diskuteras kvarstår betydande juridiska hinder, inte minst på grund av bindande miljökvalitetsnormer och strikt tillståndsprövning. Den fortsatta rättsutvecklingen kommer att kräva en noggrann avvägning mellan hållbar utveckling, miljörisker och Sveriges behov av kritiska råvaror.