Studien analyserar Sveriges samtida biståndspolitik genom en kritisk diskursanalys av strategidokumentet Bistånd för en ny era. Med stöd i postkolonial teori och Norman Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys analyseras hur språkliga konstruktioner i dokumentet reproducerar eller utmanar koloniala maktrelationer. Resultatet visar att biståndsdiskursen domineras av ett teknokratiskt och marknadsekonomiskt språkbruk, vilket positionerar Sverige som en aktiv och rationell aktör medan mottagarländer framställs som passiva och beroende. Samtidigt görs försök att omformulera diskursen i mer partnerskapsorienterade termer genom betoning på lokal kapacitetsutveckling och mottagarländers ansvar. Trots de uttalade ambitionerna sker detta inom ramen för en fortsatt hierarkisk asymmetrisk utvecklingslogik, vilket begränsar dess genomslag. Studien pekar på att biståndet snarare fungerar som ett utrikespolitiskt verktyg för nationella intressen än ett uttryck för global solidaritet, vilket reproducerar asymmetriska relationer och diskursiv makt inom den globala ordningen.

This thesis explores Sweden´s contemporary development aid policy through a critical discourse analysis of the strategic document Bistånd för en ny era (Aid for a New Era). Employing postcolonial theory and Norman Fairclough´s three-dimensional model of critical discourse analysis, the study investigates how linguistic constructions within the policy document reproduce or challenge colonial power dynamics. The findings reveal that the aid discourse is dominated by a technocratic and market-oriented language, positioning Sweden as an active and rational actor while recipient countries are portrayed as passive and dependent. At the same time, efforts are made to reframe the discourse in more partnership-oriented terms, emphasizing local capacity-building and recipient country responsibility. However, these ambitions operate within the framework of a persistent hierarchical and asymmetrical development logic, limiting their impact. The study concludes that aid functions primarily as a foreign policy instrument serving national interests rather than a genuine expression of global solidarity, thereby reproducing asymmetrical relations and epistemic violence within the international order.