När torsken, ålen och andra arter är på väg att försvinna från Östersjön för gott, samtidigt som klimatförändringar för med sig nya utmaningar, finns anledning att rannsaka vår kultur.

Johan Cederqvist och Susanna Lidström skriver om en distans till havet som vuxit fram genom historien. I förhistorisk tid sökte sig människor gärna dit land och hav möttes för att nyttja det ofta rika djur- och växtlivet här. God tillgång på näring skapade förutsättningar för tidiga kulturer och samhällen att växa fram.

I takt med att allt färre har upplevt en direkt närhet till havet har vår förmåga att på djupet inse vår ömsesidiga relation med marina miljöer minskat. Att distansen till havet har ökat har samtidigt rötter i den seglivade västerländska idén om att människan genom sitt förnuft ska härska över en natur som inte förändras eller slår tillbaka. Havet, som gömmer både naturens aktivitet och mänsklig påverkan under en spegelblank yta, har i den andan kommit att uppfattas som särskilt passivt: som tidlöst och osårbart.