Styrelsen för internationellt bistånd (Sida) är en central aktör i genomförandet av det svenska biståndet och i förverkligandet av Sveriges utrikespolitik. Mot bakgrund av detta undersöks här hur Sidas styrning fungerar i praktiken, med utgångspunkt i principal-agentteorin som teoretiskt ramverk. Studien fokuserar på relationen mellan Sveriges regering som principal och Sida som agent, med särskild betoning på delegering, ansvarsutkrävande och förekomsten av potentiella agentproblem. Genom en kvalitativ metodansats kombineras analys av formella styrdokument med intervjuer med nuvarande och tidigare anställda vid Sida. Syftet är att belysa hur styrningen upplevs och hanteras inom ramen för denna relation, samt vilka utmaningar som uppstår. Analysen visar att styrningen präglas av ökade kontrollmekanismer, krav på transparens och rapportering, vilket tycks ha lett till en ökad byråkratisering. Detta har i vissa fall försvårat myndighetens måluppfyllelse och väckt frågor om inskränkningar på Sidas självständighet. Studien identifierar även målkonflikter mellan regeringens styrsignaler och interna normer inom myndigheten. Trots detta finns inga entydiga tecken på allvarliga agentproblem såsom moral hazard eller shirking, men risken för att dessa kan utvecklas över tid kvarstår.