Utbildningsväsendet i Sverige har under senare år varit föremål för vad som kan beskrivas som en politisk reformiver. I takt med samhällsutvecklingen i övrigt har kraven på skolan att kunna påvisa en effektiv verksamhet ökat. Dessa krav handlar i utbildningsdebatter och media nästan uteslutande om sjunkande resultat i internationella så kallade kunskapsmätningar. Den universella lösningen har från de flesta håll beskrivits som att på ett tydligare sätt mäta elevers kunskaper. Detta har också framhållits som ett sätt att kontrollera kvaliteten på lärares arbetsinsatser. För att kunna möta de ökade kraven på redovisning och utveckla sin verksamhet utifrån pedagogiska behov behöver lärare inte bara få komma till tals, utan också få möjlighet att utbyta erfarenheter. Av den anledningen krävs ett väl utvecklat professionellt yrkesspråk – något som visat sig vara en brist inom det musikpedagogiska fältet. Som en del i ett långsiktigt kvalitetsarbete har sju musiklärare verksamma på gymnasiets estetiska program utvecklat sin bedömningskompetens genom att planera, delta i och genomföra ett forsknings- och utvecklingsprojekt där deltagande aktionsforskning använts som metod och förhållningssätt. Musiklärarnas begreppsliggöranden ligger också till grund för ett avhandlingsprojekt i musikpedagogik. I detta kapitel presenteras etiska och metodiska överväganden kring denna musiklärarnas bedömningsresa.
Upprättat; 2015; 20150325 (johnyb)