Lakvatten sambehandlas ofta med kommunalt avloppsvatten i avloppsreningsverk. Detta förfarande försöker man i Sverige stegvis frångå och istället etablera lokala behandlingsanläggningar på eller i anslutning till deponierna. De lokala anläggningarna kan därmed bättre anpassas för att behandla lakvattnets föroreningar. Som ett led i att etablera en lokal lakvattenbehandling på avfallsupplaget Dåvamyran i Umeå har en pilotanläggning för lakvattenbehandling etablerats under 1998 och 1999. Den huvudsakliga driftsäsongen har varit sommaren 2000. Denna rapport är en rapportering av i huvudsak säsongen 2000. I en förstudie hade ett behandlingsbehov för några olika vatten inom deponiområdet bestämts. Hypoteserna, som skulle bekräftas eller dementeras med forskningsprojektet, var: det finns olika kvaliteter vatten inom deponiområdet och de skiljer så mycket i sammansättning att det ur behandlingssynpunkt är relevant att hålla isär dessa kvaliteter. Det finns en basbehandling (sekvens av behandlingssteg) bestående av sandfilter, steg för nitrifikation och våtmark med rotzonsflöde till vilken olika vatten kan kopplas på i olika steg och därmed skapa en effektivare behandling än då allt vatten passerar alla behandlingssteg Det går att denitrifiera kväve i en rotzonsvåtmark i kallt klimat Resultaten av analysen av de olika vattenkvaliteterna på deponiområdet visar att koncentrationen av olika ämnen i ytvatten och lakvatten skiljer så mycket att det är relevant att hålla isär dessa. Ytvattnet skulle endast behöva en putsbehandling och därmed kopplas direkt till våtmarken. Även inom kategorin lakvatten finns det skillnader. Exempelvis är halten kväve för lakvatten från blandat industriavfall betydligt högre än i lakvattnet från aska. Metallhalterna å andra sidan är högre i asklakvattnet. Dessa skillnader skulle kunna motivera att hålla isär de olika lakvattenkvaliteterna. I huvudsak föreligger ett behandlingsbehov för järn, kväve och till viss del organiskt material och metaller. En pilotanläggning har etablerats och drivits på lakvatten från industriavfall. Anläggningen omfattar tre olika behandlingssteg i serie: Sandfilter för järnreduktion Biorotor för nitrifikation Våtmark med rotzonsflöde för denitrifikation och putsbehandling av organiskt material och metaller I sandfiltret sker en reduktion på upp till 70% av järn. Dock försämras funktionen med tiden och sandfiltret uppvisar högre halter ut än in under senare delen av säsongen. Andra metallhalter reduceras också över sandfiltret. För dessa återfinns inte någon tydlig tidstrend. I biorotorn sker en nitrifikation, dvs ammoniumkväve omvandlas till nitratkväve. Halten ammoniumkväve i utgående vatten är nära noll och halten nitratkväve är hög. Sammantaget sker dock en kväveförlust över biorotorn. Kväveförlusten i kombination med ett ökande pH tyder på att det sker en viss denitrifikation i biorotorn. Tydligast är detta i början av säsongen, då kväveförlusterna kan vara betydande. Perioder med stora temperaturfall leder till störningar i processen och förhöjda halter av nitritkväve uppmäts då i utloppet. Biorotorn har som mest nitrifierat ca 3,5 gN/m2,d. I de båda våtmarkerna sker sannolikt en viss denitrifikation. Tydligast är detta för våtmark två, vilken innehöll en sektion med matjord. En kvantifiering av kvävereduktionen är inte möjlig att genomföra med existerande data. Våtmarkerna har fungerat väl i det kalla klimatet. Bottenfrysning har undvikits tack vare ett isolerande snötäcke. Flertalet växtarter har överlevt och utvecklats, några har försvunnit. Temperaturmätningar i våtmarken tyder på att temperaturen överskrider 5°C under sex månader och att behandling därmed skulle vara möjlig under denna tid.