Rapid Prototyping-tekniken började utvecklas för över tjugofem år sedan, med "laser cladding" som bas. Man sintrade ihop pulverformig material, levererad av enkla pulversprutor, med hjälp av en delvis fokuserade laserstråle. Dessa tidiga prototyper var tämligen klumpiga, uppnådde långt ifrån full täthet och måttnoggrannheten var låg. Den egentliga snabba prototyptillverkningen fick sitt första genombrott 1986, när processen stereolitografi introducerades. Tekniken använde en blå- eller UV-laser för att av en flytande härdplast framställa fasta, tredimensionella modeller. Där laserljuset aktiverade plasten, härdade den, på andra områden förblev den flytande. Inom två år har sådana utrustning blivit kommersiellt tillgängliga. Några år senare utvecklades selektiv lasersintring, SLS av pulverformade plastmaterial, som gav mycket högre flexibilitet, samt bättre form- och måttnoggrannhet. Även här tillverkades modellerna genom att tunna skikt "staplades" på varandra. Denna teknik vidareutvecklades både i Europa och i USA för att framställa dels funktionsdugliga komponenter av metaller, sintrade till nära nog 100% densitet, dels för att framställa verktygsinsatser för formsprutning av termoplaster och gummi samt för pressgjutning av Al-legeringar för bilindustrin. Sedan 1995 används därför begreppet Rapid Tooling, eftersom det inte bara är prototyper utan även fullt användbara komponenter och verktygsinsatser som kan tillverkas. Det är framför allt två teknik för sintring av metallpulver som torde vara av intresse för Ltu: EOSINT-M, utvecklad av EOS GmbH i Tyskland, samt Directed Material Deposition Systems, DMDS, som marknadsförs av OPTOMEC Inc. i USA. EOSINT-M lämpar sig särskilt för framställning av verktygsinsatser, medan DMDS kan användas för framställning av "near net shaped" funktionsdetaljer (enstaka eller i små serier). DMDS kan även med framgång användas för att reparera tredimensionella strukturer, såsom turbinblad, ledskenor, roterande tätningar i jetmotorer och gasturbiner, axlar, mm. Därför kan dessa två teknik anses snarare komplettera varandra än att man kan beskriva dem som konkurrerande förfaranden.