Ofotenbanen är cirka 40 km lång och är en av Norges mest belastade banor. Då Ofotenbanen är geografiskt isolerad ur ett norskt järnvägsperspektiv medför detta att den, trots sin korta längd, fram till dags dato behöver både en egen förvaltnings- och produktionsorganisation. Vid jämförelser med andra bansträckor i Norge leder detta till relativt höga totalkostnader räknat per kilometer bana. En bidragande orsak till detta är att de fasta kostnaderna måste fördelas på relativt få bankilometer. För att klargöra vilka kategorier av komponenter och fel som driver kostnaderna samt hur dessa kan reduceras har Jernbaneverket (JBV) i Narvik kontaktat JvtC (Järnvägstekniskt Centrum) vid Luleå tekniska universitet för att initiera ett utredningsprojekt för att identifiera kostnadsdrivare. Analysen visar att den dominerande kostnadsdrivaren är isolskarvar. Antalet fel för dessa uppgår till 103 st, vilket motsvarar 37% av totala antalet akuta fel. Noteras bör att detta är cirka 2,5 gånger högre än den anläggningsindivid som kommer på andra plats. Kostnaderna för att åtgärda de akuta felen på isolskarvarna motsvarar cirka 24% av totala akuta felavhjälpningskostnaden. Sammanfattningsvis kan konstateras att isolskarvsproblematiken på sikt bör åtgärdas på ett mer permanent sätt. Detta då den direkt påverkar tågtrafiken genom sin omedelbara koppling till säkerhetsmässiga aspekter.